innan bjorn olmats och lars mattsson.

En gang kopte mamma och pappa mig en helium ballong. Rattviksmarknad, orsafestival eller vilken tillstallning kopet kan intraffat pa minns jag inte men ar inte heller vesantligt. motivet ballongen hade var en delfin och jag minns den exakt och alskade den sa dar som bara ett barn kan alska nagot sa simpelt.
Jag vet inte var mitt delfin intresse startade, men det var i tidig alder jag bestamde mig for att bli undervattensfotograf. Bilder, bocker, porslinsfigurer saval som ballonger av undervattensdjur i allmanhet och delfiner i synnerhet var nagot som fangade mig och min delfin ballong alskade jag uner en tid over allt annat.

Minns ni mamma och pappa? minns ni min delfinballong? Pappa du borde minnas da du till och med gjorde kraftanstrangningen att klattra upp pa vart stora hustak for att fasta den i skorstenen dar den svavade i bakgrunden av en bla sommarhimmel och jag satt pa var gards grasmatta och tittade pa den i dagar. undervattensdjuret som simmade i vattenhimmelen, och jag tyckte att det var det vackraste jag sett. Dock holl mitt intresse i sig langre an vad en heliumsballong hallbarhet varar och efter ett tag borjade den sloka. detta gjorde mig ledsen och jag tror till och med jag grat da jag en morgon insag att den inte langre lyfte varat hus fran marken.

men mina kreativa foraldrarhjalpte mig att klippa upp min alskade van pa mitten och helt plotsligt hade jag tva silverglansande delfiner som vi faste pa vaggen i mitt rum. dar satt dom nos i nos med varandra ovanfor min sang och jag var inte ledsen langre. Den prydde min vagg under en lang tid.

Har om dagen dok jag igen. jag och lina tog en dagstur ut till ss yongala som ska vara ett att varldens vackraste dykstallen. ss yongala ar ett skeppsvrak som for 70 ar sedan sjonk trettio meter ner till botten, 109 meter langt med runt tvahundra omkomna. en tragisk historia men trots det var det nagot av en omojlihet att kanna nagon sorlig anda over platsen. inte ens en massgrav kan rubba produktionen av lycka som strommar i min kropp nar masken trycks runt mitt ansikte och simfotterna klammer mina fotter. och kanske ar en av anledningarna till det just for att det paminner om de bilder jag tittade pa som barn. just for att det far mig att kanna den karlek jag kande for min delfin da fiskarna stryker min kropp.

men denna gang kan jag inte klippa upp dom. inte ha dom pa vaggen och inte hanga dom i taket pa mitt hostel. men det behovs inte heller, for det kanns anda som att min delfin, ater igen ar heliumfylld, varje gang jag trott klattrar upp for batkanten.