Englas begravning och mammas blod.

Idag såg jag på Englas begravning.
Jag har följt denna nyhet dåligt, expressen och aftonbladets löpsedlar har mest bara förbipasserat mig. Egentligen har jag bara uppfattat historien i stort. En äcklig man har dödat två personer, varav en tio årig flicka på väg hemcyklandes från fotbollsträningen.

Det var inte planerat att se begravningen. Men då morsan gick in för att titta och jag började känna att solen på balkongen hetta lite för mycket passade det rätt bra att lägga sig framför tv:n ett tag. Det tog två minuterin in i andakten innan första tårarna kom. Sen grät jag nonstop i 45 minuter.

Jag vet att det varit en heldel debatter kring hurvida denna allmänna visaning av minnesstunden var okej eller inte. Om det var en privat sak och inget hela folket ska gotta sig i eller svt att tjäna tittarsiffror på. Men faktum är att det inte var Englas familj som gjort detta till en media händelse, det var media själva och då kan ett gott slut på detta sitta på sin plats. Och det var verkligen en fin begravning. Klippen på Engla då hon sjöng och dansade till superduper kille, precis som min lillasyster brukar göra, fick mig att hulka lite extra. Då jag, som egentligen så långt ifrån denna tragedi som man kan komma berördes så mycket är jag sjukt imponerad över hur Englas mamma kunde sjunga så rent och lugnt om englabarn.

Den här händelsen som så mycket riktat hat till mördaren vände helt plötsligt till sorg och kärlek till Engla. Det tycker jag var fint.

Så där satt vi, mellan klockan elva och kvart i tolv på dagen, jag och min moder i soffan och grät. Vilket ioch för sig inte är så jättekonstigt. Varken jag eller min mamma brukar ha speciellt långt till tårar. Framför allt jag. Jag kan sätta på slutet av en amerikans film, se en pojke springa i slowmotion mot sin pappas famn och viska I love you, tjugo sekunder av det kan räcka för att mina ögon automatiskt börjar producera. Här om dagen var jag på gymet och sprang på löpband medan oprah hade amerikanska soldater hos sig som hade kommit hem från irak och träffade sin familj för första gången i showen på ett år. Men där gick droppen. Gråta till Operah Winfrey får man faktiskt inte. speciellt inte på ett gym när man tränar samtidigt.Och defintivt inte över amerikanska soldater! Att över huvud taget titta på Operah är faktiskt bara det oförlåtligt.

Igår fick min mamma blod.
Min mamma är bäst. Men det är inte hennes blodvärden. Jag hade kräkts på jobbet och var lös i magen men tog mig upp till sjukhuset för att köra henne till sig i Orsa. Det var tur att jag kom så sent att jag inte fick se själv blodinkörandet proceduren. Det där med att se blod har aldrig varit min starka sida. Nu säger min mamma att hon tycker att hon har börjat lukta som andra människor. Ett tillfälle där jag är ganska tacksam över att ha förskonats från ett luktsinne. Jag tycker att det låter ganska obehagligt. Dock ser hon fortfarande ut som sig själv. Det är rätt betryggande.

Förövrigt har jag skaffat mig en blogg.
Får se hur och hurofta den kommer att användas.