Problemlösar kurs på en minut.

elin är mitt senaste bloggtillskott och min bästa vän.
Så här gör jag och elin när vi löser problem. exempelvis då vi får ett mejl om arbetskontrakt på roskilde.

Elin Eriksson

May 20 at 8:04am

p.s hur gör jag med kontraktet som damp ner på mailen för några dagar sedan? d.s

Maja Falkeborn Willner

May 21 at 7:27pm

ja, det där kontraktet ja..
det är väl lika bra att vi gör som vanligt va, vi väntar så länge som möjligt, får det att strula lite och hetsfixar i sista sekund? eller har du någon bättre ide?

Elin Eriksson

May 21 at 9:31pm

jag säger såhär. jag ignorerar att jag fått något på mailen tills jag är inne på sista dagen. finns det något annat sätt att göra?

Maja Falkeborn Willner

Today at 2:15pm

nej, något annat alternativ är helt orimmligt, finns inte på kartan. vi glömmer mejlet, det här samtalet, och låtsas som inget hänt.det blir bäst för oss alla.

Elin Eriksson

Today at 4:09pm

haha. vad pratar du om? vilket mail?
kommer du nästa helg?


Fruktansvärt effektivt.
I sommar ska vi tågluffa.
Det kommer gå jättebra.

är jag eller är jag inte lik mr.burns?

När jag sist hängde i Stockholm för någon helg sedan umgicks jag en hel del med Rickard. En kväll var vi hemma hos hans vänner från karlstad, vi satt i deras mysrum medans de målade
stora tavlor i färglada nyanser. Jag hade ett ritblock och skulle måla en isbjörnsmås jag och rickard tidigare fantiserat i hop. resultatet blev en hundvalp. Emellanåt blev det stökigt, och de båda karlstads borna som jag nu inte minns namnet fick panik och började hetsstäda. Mysrummet var ett mysrum. Det skulle hållas snyggt, och jag var grymt imponerad. detta var ett beteende jag inte riktigt var van vid.

Hursom helst var detta dags-sysselsättningen. de satt i mysrummet ocgh gjorde konst om dagarna, och de hade skapat och målat så pass mycket att de nu slutat veta vad som egentligen var bra och inte bra.Det finns så mycket som är fulsnyggt, men när är egentligen gränsen mellan ful och snygg? bra och dålig?


Jag förstod då inte riktigt vad de menade, men vad jag egentligen försöker komma fram till och vad detta något för långa intro ska sluta i är att jag nu kommit till en punkt där jag undrar dessamma.

Jag skrattade åt denna bild i början då jag tyckte det var löjligt likt. men nu blir jag mer och mer osäker och förvirrad, är det likt? kan ni hjälpa mig, ser jag ut som mr.burns?

vägen till tinituss

Jag har inte tinituss, men jag jobbar stenhårt på det.

Idag åkte jag till ikea med en pryltörstig och nyinflyttad Charlotta. Jag som är black och en manisk samlare sedan barnsben, har det jag behöver. Inte heller har jag råd att införskaffa något nytt. Jag har inte råd med en kanelbulle för fem kronor vid utgången, eller heller för den delen en såndär elegant ikeapåse i blått presenningmaterial. Därav svansade jag efter som ett mähä och lyssnade på min radio. Jag provlåg i sängar, provsatt på stolar. Jag luktade på doftljus och agerade smakråd. Och efter en stund blev jag tom betrodd att bära en stor helspegel.
Framme vid kassan kommer Charlotta i sedvanlig ordning på att hon måste springa tre kilometer tillbaka in på ikeahelvetet och hämta en kudde som hon nog ändå ska ha. Eftersom att ikea har samma inverkan på mig som klädaffärer har på min far och min bror, så nickade jag ett matt ja till svar och satt mig ner på en träpall med min spegel. Hopplösheten vällde över mig och jag insåg att det kunde finnas en chans att jag var fast i detta svarta sverigehål för alltid.
Men då hörde jag något, ett högt brus. Jag ryckte till för att i samma stund inse att det är min radio. Jag har knatat omkring bland soffor, barnavdelningar och lampskärmar med högt ljud i lurarna men utan täckning. Ett knaster, sådär som i radioskugga är vad jag lyssnat på i nära en timmes tid.
Att jag inte märkt det tänkte jag, men låter ändå oljudet bestå.
På bussen påvägen hem lyssnar jag, totaltsportsointresserade-elin, på en tydligtvis mycket viktig fotbollsmatch. En man med bred engelskdialekt kommenterar en massa män som maniskt springer efter en boll ett par kontinenter bort. Ointressant, men det har det där lilla som jag älskar: ljud.
Jag förstår inte varför men jag är uppenbarligen intollerant emot tystnad.
Te.x som när jag kommer in genom dörren till lägenheten, då kliver jag in i skorna för att sätta på teven innan det att jag stänger av radion på mobilen.
Och ja, jag har matchhelvete på i bakgrunden nu när jag skriver. Jag vet inte ens vad ställningen är men vem bryr sig, det låter.

/elin.

roligare än så här är det inte, min närmaste vän är en spindel.

Igår sa min vän och kollega till mig att jag måste bli bättre på att blogga. Först blev jag smått förolämpad tills jag förstod att det inte var kvalitén utan regelbundenheten han menade som skulle bli bättre, och det var ju en bra grej då han ville läsa mer av mig och jag tänkte; well well, är det blogg aktivitet du vill ha är det blogg aktivitet du ska få. Sen tog det helt stopp.
Jaha, och vad ska jag skriva om då?

Jag befinner mig i en fas i livet där uttråkad, rastlös och understimulerad är sammanfattningen och det är absolut inte bästa förutsättningarna till en sprudlande blogg produktion.

Hur som helst fick jag igår en ny kompis.
Egentligen är det inte en ny kompis, den har funnits i mitt liv i några månader, men det var som om vi utvecklade en djupare relation igår.

Jag bor i en källare, som är så där som källare är i allmänhet, mörk och kall, och skitig i hörnen med ett skapligt djurliv. I rummet jag sover i har jag sen inflytt haft en spindel i taket. Iochmed dåligt stadsval och brist på fantasi brukar min kvällsaktivitet vara att ligga i sängen, dricka te, lyssna på radio och titta upp i taket. Jag har då ofta studerat spindeln och farcinerats över hur snabbt den kan spinna sitt nät och smidigt ta sig fram. Men trots det har jag egentligen aldrig riktigt gillat den. Vi har liksom bara varit rumsdelägare. Inte mer än så.

Men igår när jag låg i sängen tyckte jag helt allvarligt att vi fick ögonkontakt. För någon minut tittade vi på varandra. och nu är vi mer som vänner.

Fram tills förra veckan hade jag faktiskt ett hundratal till bekanta i badrummet. Röda myror hade lyckats bygga upp en rättså stor stack längs bastudörren. Men på tanten ovanför migs beordran kom det sen några herrar och gjorde sig av med dem. (R.I.P)

detta är ett hot.

Min syster har blivit en riktig tonåring. Hon har säkert varit det ett tag men då jag nu spenderade min helg hos mamma var det så tydligt. Dels för att hon pratade fem timmar i sträck i telefonen med en kille. och dels för att det enda hon sa under detta femtimmars samtal var en kompination att fniss och meningarna "men den där var ju dålig" och "fan vad pinsamt".

Här omdagen kom mamma på henne att röka. Hon umgicks med en kompis och hade under tio minuter lyckats smälla i sig två och en halv cigarett. Imponerande av en nybörjare skulle jag vilja påstå.

Trots att hon ändå är femton år gammal och att jag vet att jag som femtonåring antagligen var tio gånger värre än vad hon är så kan jag inte låta bli att helt plötsligt känna starka beskyddande känslor. Hon ska få göra precis vad hon vill göra, det är ju trots allt mitt livsmotto, men om någon så petar på henne då hon inte vill bli petad på ska jag personligen strypa strimmla och göra konfetti av denna person. Och jag skämtar inte.

Just nu sitter jag på jobbet som jag för tillfället hatar mest av allt.
I ren tristess har jag tryckt i mig sex bananer. Så här i efterhand känns det lite väl många.

Englas begravning och mammas blod.

Idag såg jag på Englas begravning.
Jag har följt denna nyhet dåligt, expressen och aftonbladets löpsedlar har mest bara förbipasserat mig. Egentligen har jag bara uppfattat historien i stort. En äcklig man har dödat två personer, varav en tio årig flicka på väg hemcyklandes från fotbollsträningen.

Det var inte planerat att se begravningen. Men då morsan gick in för att titta och jag började känna att solen på balkongen hetta lite för mycket passade det rätt bra att lägga sig framför tv:n ett tag. Det tog två minuterin in i andakten innan första tårarna kom. Sen grät jag nonstop i 45 minuter.

Jag vet att det varit en heldel debatter kring hurvida denna allmänna visaning av minnesstunden var okej eller inte. Om det var en privat sak och inget hela folket ska gotta sig i eller svt att tjäna tittarsiffror på. Men faktum är att det inte var Englas familj som gjort detta till en media händelse, det var media själva och då kan ett gott slut på detta sitta på sin plats. Och det var verkligen en fin begravning. Klippen på Engla då hon sjöng och dansade till superduper kille, precis som min lillasyster brukar göra, fick mig att hulka lite extra. Då jag, som egentligen så långt ifrån denna tragedi som man kan komma berördes så mycket är jag sjukt imponerad över hur Englas mamma kunde sjunga så rent och lugnt om englabarn.

Den här händelsen som så mycket riktat hat till mördaren vände helt plötsligt till sorg och kärlek till Engla. Det tycker jag var fint.

Så där satt vi, mellan klockan elva och kvart i tolv på dagen, jag och min moder i soffan och grät. Vilket ioch för sig inte är så jättekonstigt. Varken jag eller min mamma brukar ha speciellt långt till tårar. Framför allt jag. Jag kan sätta på slutet av en amerikans film, se en pojke springa i slowmotion mot sin pappas famn och viska I love you, tjugo sekunder av det kan räcka för att mina ögon automatiskt börjar producera. Här om dagen var jag på gymet och sprang på löpband medan oprah hade amerikanska soldater hos sig som hade kommit hem från irak och träffade sin familj för första gången i showen på ett år. Men där gick droppen. Gråta till Operah Winfrey får man faktiskt inte. speciellt inte på ett gym när man tränar samtidigt.Och defintivt inte över amerikanska soldater! Att över huvud taget titta på Operah är faktiskt bara det oförlåtligt.

Igår fick min mamma blod.
Min mamma är bäst. Men det är inte hennes blodvärden. Jag hade kräkts på jobbet och var lös i magen men tog mig upp till sjukhuset för att köra henne till sig i Orsa. Det var tur att jag kom så sent att jag inte fick se själv blodinkörandet proceduren. Det där med att se blod har aldrig varit min starka sida. Nu säger min mamma att hon tycker att hon har börjat lukta som andra människor. Ett tillfälle där jag är ganska tacksam över att ha förskonats från ett luktsinne. Jag tycker att det låter ganska obehagligt. Dock ser hon fortfarande ut som sig själv. Det är rätt betryggande.

Förövrigt har jag skaffat mig en blogg.
Får se hur och hurofta den kommer att användas.