Day 5.

Abancay, Peru.
population, 55100.
about 900 kilometers driven.

I am sitting in an internet cafe and its raining outside. Almost everything is closed and I am the only one in the store. On the street outside is everything alive. People are all over, among fire, big rocks and trees, that is spred out in the middle of the road so no one can pass. It remainds me of the raclaim the street I once was a part of, even if the people involved here is anyone between three and eighty years old.

Two days in a village with only a few hundred people in, a mecanic visit and I was once again ready to leave. I had the short cold shower I these days are pretty used to , and jumped on my motorbike.

The last three hours of drive I realiced a straik was going on, and as well as here the road miles long is full of glass splinters and sabotage. It is hard for me to understand what kind of straike it acuallt is but an agrassiv tone is definitly there and the passing trucks had all smasht windows of rocks throun at the them. the petrolstation denyed to sell me petrol.

Its been on for eleven days now. how much longer it will be on for, can no one tell, but I knew that I didnt want to wait. so from advice of people involved, I took my helmet and glasses of and rolled up my sleeves so they could see my pale skin. And from the rocks and shouts, thy are leving the poor gringa alone.

In Guevaras footsteps.

Day 1.

Ica, Peru, Southamerica.
Population, 220 000.
about 80 kilometers driven.

I left Pisco and the place thats been my home for the last five weeks. Sometimes I think leving is the best part of travelling, and even if I had a last look around at the place that felt more
like home then anything els, a feeling inside me was screming its time to leave, and it was with a smile of my face I jumpt on the motorbike.

Matt that helpt the most tied my bag around the back and put the helmet on my head. I knew he thought I was stupid when he shaked hes head and gave me dejected smile. I said, I will be fine.

a tingeling feeling in my stomac was constant. just a movement with my hand and i had the power to control the wind in my face, and my clothes vibration. Around was gigantic sand hills and desert as far as i could see. I was giggeling and once again the feeling of happyness was hitting me.

i reached ica just before the darkness fell. the trafic was busy and I drove around for almost an hour to find a place to stay and park my bike. I sat down for a while and had an orange, when my first meeting with a cop appears.

He was old and had a seriouse look and asked three times about my bike, where i got it from, and where I was going. I pretended not to understand his questions. I repeated what he said, answered yes and smiled. To avoid showing an unexisting driver licens. instead I took up my small map and made him show me where we were, and how I possible could find a hostal and told him that I really liked the music his speakers that was connected to his jacket were playing. I dont think I fooled him, but I think he gave up when I in the end shaked his hand that thanked so much for all his help in my worst spanish.

The note I keep in my poket.
What is the fine, and can I pay it now,
is to be used another time.

en dag med de hemlosa.

De har saker att visa som man inte kan lasa om i Lonley planet boken, eller fa en broschyr om pa turist byran, de vet platser som inte ens star nedskrivna pa kartan, men framfor allt har de historier att beratta man bara kan lasa om i bocker. jag hangde en dag med Rick, fragvis och pratglad som ett barn, utbildad doktor och fyra barnsfar. Jag hangde med Rick och de ovriga uteliggarna.

Han drog med mig runt pa gatan. Beskrev ett konststalle med stora ord och gestikulerande kroppsprak. "du kommer att alska det" sa han ivrigt. Jag hade aldrig sett mannen forut men han hade borjat prata med mig om olika typer av cigarrer, da han fragat om en tandare, och ville nu prangt visa mig runt. jag som inte hade mycket battre for mig hade inget emot att folja med den rost som bar pa en sprallig lycka och ett fnissande efter sina egna skamt. Han hade iochmed mina oljefargsflackar som prydde mina slitna byxor anat ett konstintresse och visade nu detta stalle dar man kunde skapa, mala, dreja, och skulptera gratis.

Tva storre rum med kanske femton personer som satt med symaskin och tickning framfor sig nar jag kom in. det var syslojd och manga lagade sina egna trasiga klader. alla tittade upp i ett leende pa mig och Rick var ivrig att presentera mig for alla. " this is maja, she is from sweden" sa han gang pa gang samtidigt som historien om hur vi traffades standigt forandrades. Jag hade svart att avgora om det berodde pa att han inte riktigt kom ihag trots att det var en halvtimme tidigare eller om han bara ville roa sig sjalv lite. " Det var maya som kom fram till mig och sa, snalla snalla, visa mig runt, jag ar har alldeles ensam och vet ingenting" sa han till mannen som jobbade pa stallet och jag nickade lite flinande och sa att precis sa var det. Mannen sa att jag alltid var valkommen att komma dit och skapa av deras material hur mycket jag ville. Ibland sa Rick att jag var hans dotter.

Darefter gick vi pa middag. Rick sa att det var femstjarnig mat, den basta i stan och gratis. inte illa tankte jag som kannt hur pengarna sinat emellan fingrarna sen jag kom hit. kon var sakert en femti meter lang, men innan vi stallde oss langst bak sa rick till mig: du ar en manniska som tittar dolk i ogonen, och nu vill jag att inann vi staller oss i kon ga fran borjan till slutet vid sida av den och du ska titta alla dessa manniskor i ogona och varje gang jag kanner till nagon av dem ska jag presentera er. Manga av ogonen jag tittade in i var trotta, vissa paverkade, men oftast bara valdigt trotta, psykiskt och fysiskt. endel undvek mina ogon, men de flesta motte min blick. Till allra storsta del var dar man, bara ett fatal kvinnor, och storre delen var aven svarta manniskor. alla var hemlosa. Rick presenterade mig for kanske fem personer, innan vi stallde oss langst bak i kon. Rick fortsatte: "det ar inte alls bara missbrukare, vi lever i ett kapitalistiskt samhalle, da slutar det sa har. alla har en egen histora, och det behover inte alls handla om drog eller mentala problem" Rick vande sig om till mannen bakom som ocksa var en aldre vit man med skagg. " ar du hemlos?" fragade rick. mannen svarade att det var han, och utan en sekunds tyssnad fortsatte Rick " varfor da? beratta DIN histora for tjejen har" mannen verkade varken besvarad eller speciellt villig till Ricks patryckande fragor utan sa bara " jag har varit rik och jag har varit fattig i mitt liv, so what, big deal, nu sa brann mitt hus utt for nagot ar sedan och utan forsakring far jag ingen hjalp" hans blick tittade bestamt, men inte pa oss utan vand ifran oss ut i luften eller pa nogonting annat jag inte kunde se vad. "du ser, du ser" sa rick till mig samtidigt som han gick pa nasta kille, en ung mork kille i dreads som artigt tog i hand och log emot mig. "har du gatt i collage?" fragade Rick, och denna man var mer villig att beratta sin histora. och efter att han borjade att korrekt gissa min nationalitet som norr europe gav honom ett extra poang och han berattade gladerligen om hur han jobbat med att kopa och salja delar ut foretag. nu da ekonomin den senaste tiden varit sa dalig hade foretaget gatt till botten och han hade inte fatt nagra statliga pengar och hade da de senaste fyra manaderna sovit pa gatan. mestadels holl han till i chainatown sa han, det var lugnare dar, och ingen hade under de alla manaderna besvarat honom alls.

kon var till storsta del lugn men emellanat kunde man hora nagon skrika till varandra.och brevid oss stod en ung punkare som var valdigt berusad och gav oss arga blickar konstant och sa at oss vid flertal tillfallen att inte prata skit och domma manniskor. mannen med nerbrant hus kallade honom moppsiga lilla piraten, antagligen for att han var alldeles for full for att kunna gora motstand eller skada honom over huvudtaget.

Det var en stor kyrkolokal vi kom in i efter att ha statt i kon ungefar en halvtimme. jag tittade pa min bricka jag fatt och mindes Ricks ord om en femstjarnig maltid. pa min bricka lag en skopa potatis mos, en blank plastig korv, nagra bonor och en brodbit. Jag och Rick gjorde ett byte och jag fick hans bonor mot min korv. till det drack vi bryggkaffe.Det finns tre fyra stallen runt om som serverar frukost, lunch och middag. detta stalle ar halvt stott av staten och halvt religiost bundet och far darifran aven kyrkliga pengar. annars ar det ofta fran andra hjalporganisationer pengarna kommer ifran. "de som har gul troja far betalt for att vara har, men alla de andra ar volontararbetare, men jag tackar alltid alla" sa Rick samtidigt som han gick fram till en kille i gul troja och sa, "tackar tackar sa heeemskt mycket for att du ar har i dag", "tack for att DU ar har" svarade killen tillbaka.

brevid oss till bordet satt men man som var en av Richard. hans hander skakade konstant och han kunde inte lyfta upp sitt glas till en borjan och Rick hjalpte till och lyfta glaset mot hans mun. "nar jag inte hade nagonstans att bo hjalpte Richard mig, han ar min basta van. jag tycker sa himmla mycket om dig" om och om oste han snalla ord over mannen som gang pa gang tackade lite generat.

Vissa i lokalen holl konversationer, emellanat var det nagon som skrek hetsigt, men de flesta satt tyssta och at. Jag stack ut ratt regalt. Inte nog med att jag var betydligt mycket yngre an de andra, och en vit tjej, utan ocksa med grona ogon som formodligen tydligt visar att jag inte ar har ifran och med en blick som man latt kan ana inte manga ganger tvingats sova pa gatan. Vissa av de jag sag kande jag igen. De som var som slitnast och som stack ut som mest. eller folk som ofta fragat mig om pengar. Men da var de i "mina trakter". Nu var jag i deras. I slummen. Dar man istallet sticker ut om man inte ar en uteliggare.

Efter maltiden fragade Rick och Richard om jag ville folja med och dricka ol. min forsta tanke var, jag undrar vilken typ av bar de har manniskorna gar till, men jag log at min sjalv och min dumdristighet nar vi skramlade ihop mynten i byxfickorna for att sedan ga in pa billigaste supermarketen och kopa tre ol av starkaste sort i papperspasar, "den har platsen ar bra" sa Rick och vi stallde oss i ett horn dar Richard kunde spana ut for att se till att ingen polis kunde se oss. Richard hade en snall och arlig blick. och da jag fragade om hans levene svarade han lugnt och forklarade tydligt. Han hade varit heroinmissbrukare i manga ar men hade nu varit ren i fyra. Han hade fatt statlig hjalp pa egen initsiativ och nu jobbade han for att bli av medsitt alkoholmissbruk. Jag tittade lite argt pa Rick och fragade varfor han foreslog att vi skulle ta en ol om han visste att Richard holl pa att sluta, men Richard forsatte att forklara. "folk kommer alltd att fraga om jag vill ha en ol, och som det ar just nu maste jag dricka ettpar stycken om dagen, det kan vara farligt att sluta for fort" och samtidigt som han under tva minuter druckit upp sin 8 procentiga ol hade hans hander nest intill slutat skaka och han satte sig lugnt ner och och kunde roka sin cigarett.

Jag visste inte vart jag skulle sova den natten och iochmed att det ofta ar sa var jag inte bekymmrad. Dock kom bade Rick och Richard med massvis av forslag. Nagra hem for hemlosa som formodligen skulle ta in mig. En park som var minst farlig. Och dessutom hade Rick en trettio ar aldre italiensk flickvan som jag kunde bo hos. Rick berattade om hur hon som femtonaring hade dodat en tysk soldat, och hur hon kunde laga mat som engudinna. Han spelade upp en scen for oss om hur hon varje gang han kom dit fragade "vad vill du ha och ata" och han svarade " jag ar inte hungrig" men hur hon halvt blind som hon var trots svaret rotatde runt blandkastrullerna och fragade "vad vill du ha och ata" tills han gick med pa att lata henne laga nagonting. Jag sa att jag garna ville traffa hans 90 ariga flickvan men en annan gang. och att jag klarade att hitta mig en sov plats pa egen hand.

Efter olen skiljdes vi at. Rick fick lov att vara tillbaka pa det boende for hemlosa han haft de senaste natterna innan atta och Richard skulle till apoteket och fa ut morfin tabletter som doktorn skrivit ut till honom samma dag. Jag skulle till en musik konsert jag blivit bjuden till. sa vi sa hejda till varandra, den spralliga doktorn, missbrukaren och den svenska backpackern. alla pa var sitt vis hemlosa.

San Franciscos baksida. En knullande stad.

Jag var pa fest igar. En fest i en stor lagenhet med kanske sju rum, kreativt inredda i varma farger och manga detaljer. Det fanns ett dansgolv med en liten scen, en bar dar man kunde stalla in sin dricka ett rum med oppet tak dar man kunde roka och overallt fanns soffor och sangar att vara i. Det hade kunat vara vilket fest som helst, men det var det inte. for overallt hade folk sex oppet.

Jag som ar pa mission San Franciscos baksida, fick ju lov att saga ja nar killen som jag bor hos fragade om jag ville folja med. Och jag satt innan avfard pa toaletten och bajsade samtidigt som jag i huvudet ovade bestamda men vanliga avvisnings fraser. Nar jag kom ut fran toaletten hade Aaron en tight rod dress, vita breda jatte hogklackade skor och ett kattansikte. Till mig gav han ett par silverbyxor och till det en palsvast.

Saklart jag hade fordommar. massvis. Att det antagligen var fula manniskor utan social kompitens, eller folk med skev sexbild av nagon anledning eller bara i allmanhet perversa, och den forsta timmen gick jag stel omkring, holl hart i mitt vinglas och pratade med aaron om vader och vind for att forsoka latsas som om jag inte var nervos fast det antagligen bara blev annu mer uppenbart.

Men efter ett tag slappte det och efter att folk hade gjort nagra ganska underhallande framtradanden pa scenen och efter nagra konversationer insag jag att det var vilka manniskor som helst. bara med ett vanligt intresse men i en ovanlig miljo att utfarda det pa.

En blond tjej stod pa dansgolvet med fraknar och glugg mellan tanderna i rosa underklader. Hon log och fragade om jag nagonsin dansat med en tjej och jag svarade att det hade jag gjort. Hon undrade sen om jag hade gillat att dansa med de tjejerna och jag svarade att det inte hade varit sa pjakigt. Sen tittade hon flinande upp i taket och sa att om man vill dansa med nagon brukar man fraga den personen om lov och jag hajjade vinken och sa att jag valdigt garna ville dansa med henne. Jag kande mig som en stel pinne, som en fisk pa torra land. samtidigt som hon rorde sig glaciost runt mig. jag klappade hennes bara kropp lite, men mina hander var alldeles svettiga.

Jag dansar sallan om ens over huvudtaget. och inte ofta med tjejer i bikini och det kandes som om hela lokalen tittade pa mina osakra blyga moves sa efter nagra minuter sa jag att nog maste ga och dricka lite mer vin. hon bara log och sa att det nog var en bra ide.

Ingen pa festen domde. Vissa kom i par, nagon var transvestit, vissa gillade tjejer andra killar, vissa var snygga andra mindre snygga men ingen var mer eftertraktad an nagon annan. Sjalv stod jag hela kvallen i barrummet och pratade med folk, som om jag vore pa vilken fest som helst, och da jag berattade att det var forsta gangen jag var pa nagot sant har forstod alla och jag blev aldrig ens tillfragad om att pa nagot satt gora nagonting. Det var som om den sexuella barriar som alltid ligger mellan folk pa barer var som borta, och jag antar att det ar darfor folk valjer att ga dit. for faktum ar att jag blir mer trakasserad av att ga igenom san francsicos huvudtaga en mandag formiddag.

Klockan fyra pa natten var det dags att ga hem. Aaron lag med en tjock asiat han hade pratat med under kvallen sa jag satt i soffan vid entren och vantade, samtidigt som jag trott halvsov mot armstodet. efter ett tag vaknade jag upp av att en kille kom ut naken ur dorren mitt emot mig med ett gossedjur i handen och sa upprort: "what is wrong with this tiger, why is hi judging me?" och han holl upp djurets stirrande ogon framfor mig som jag visst kunde forsta att man kunde finna lite distraherande.

sen kom aaron tillbaka och tillsammans gick vi hem, han stapplande i sina hogklackat.

Uppdrag San Fransico. Forsta intrycket.

Den forsta meningen som nadde mig nar jag kom in till San Franciscos var, "wow, you are gorgeos! Do you want do smoke a joint?" en svart man med tatueringar och en enbent van stod lutade mot vaggen med ett stort leende och tittade pa mig. "no thank you" svarade jag artigt samtdigt som jag pustande bar min ryggsack for de backiga gatorna. En annan kvinna langs vagen skrek at mig "You go girl! you're soon there, and remember, its gonna be a hell lot easyer on your way down!" Jag var trott men hade efter den lite nedstamda fygresan andrat installning nar jag kom in till stan och trots att jag inte sovit pa 24 timmar bar jag min packning med relativt latta sted. Jag behovde internet och en adress till den kille som hade lovat mig en sovplats, och da jag aldrig ar den som skriverner eller har kartor hade jag ingen aning om vart jag skulle ta mig. en kille som varkade sta och hanga mest i allmanhet gav mig en tio minuters komik show innan han vagledde at ett hall och darefter tog en annan man med olburk i hand over. I slutet hamnade jag i nagot av slummen och mannen som ledde mig verkade kanna till de flesta, och antingen dunkade de varandra pa ryggen och slog knytnavarna mot varandra och skrek nagra glada ord, eller sa skreks det "fuck you your mother fucker" over gatan. Han tog mig till ett internet, men som anda var utan nytta da det var wireless och jag inte ager en laptop, och ville darefter ha fem dollar av mig. Han fick tva.

San francisco ar ingenting som varken Sydney, eller nya zeelands Auckland, da bada stallerna ar betydligt mer europeiska och diskreta. Visst ar folk mer frammat och oppna dar an i sverige, pratar i kassa kon fast man inte kanner varandra, och kommer automatiskt fram tll en om man ser forvirrad ut och undrar om de kan hjalpa till, pa ett helt genuint trevligt satt. Skillnaden ar att dar gor man det for att man vet att det ar sa man borde gora, i denna stad gor man det for att det bara faller en in, och ofta kanske med baktanken om att fa en peng for det eller fa dra hem tjejen ifraga. For pa nagot satt ar det lite mer u-lands beteende, folk ar mer odiskreta och inte radda for att stirra eller ge kommentarer.

Det forsta som slog mig var hur manga svarta manniskor det fanns. sakert halften av befolkningen. Andra hur manga uteliggare och missbrukare. I slummomraden dealar folk oppet och baglaydies har for mig nu fatt ett ansikte da manga drar kundvagnar eller till och med stora slap fulla med skrap och kassar, manga har fler saknade kroppsdelar an vad jag tidigare sett i andra stader. dessutom ar de ofta inte radda over att saga vad de vill ha de tiggande pengarna till, flera ganger har jag fatt fragan, "have you got five dollars, i gotta buy some crack".

Men stamningen som ligger over staden ar god, och langs gatorna spelar folk schack, lyssnar pa musik, och pratar, om det saval ar om hurvida Gud alskar en, andra livsideer, mi\usik eller vadret. det ar en bekymmerselos anda. och i ovrigt ar San francisco en rattsa vacker stad. Till skillnad fran syndney byggnaderna aldre, och inte for att jag ar nagot vetande om arkitektur eller sa men i mina ogon ocksa vackrare. Da de backiga omgivningarna gor att det runt om ar hus uppbyggda som i vallar och ger pa ngot satt en trygg och mysig stammning. Dessutom ar det overallt mycket gatukonst i olika former, klotter men i hogklass.

I lonley planets resebok lyder forsta raden som foljer: "san francisco is a mad city, inhabited for the most part by perfectly insane people" och visst ar det kanske ocksa forsta intrycket man far. for just nu sitter en man i rullstol som ar mer som ett helt hem brevid mig, med tio uppradade lador fyllda med prylar bakom som ett slap, ett helt skrivbord han tejpat langs fram i andan, och allt vad han behover runt om i sma burkar ocksa fastklistrade. Han ar skaggig och smutsig och tandlos, men skarattar och pratar med de flesta. och folk svarar trevligt tillbaka forutom emellanat da nagon skriker at honom, och han skriker tillbaka.

men galna manniskor eller inte, vem ar jag att svara pa den fragan, efter tre dagar i stan ligger den hur som helst pa min plus sida.

mission usa.

Jag har nu rest i ett ar. det innebar att resa har blivit en typ av vardag. det ar inget nytt att se nya saker.

Jag satt pa planet till san francicsco efter en manad i nya zeeland och funderade. Jag tittade ut genom fonstret som i princip hela 13 timmars resan var helt kolsvart i och med att vi reste med morkret, och drack gratis flygplans vin, och lyssnade pa tv skarmens musik utbud som jag hade framfor mig. mestadels blev det antony and the johnsons.

Nya Zeeland var fantasriskt vackert. Ett mycket bra land, lugnt, stillsamt och rogivande, antagligen precis vad jag behovde efter min nagot hektiska tid i sydney. Och samtidigt som jag nu kande mig peppade att ta mig till usa, kande jag smtidigt ingen pirrig kansla, ingen nervositet eller spanning. Jag kande mig peppad pa sa satt att jag sett fram emot de backiga stadsgatorna och de ompratade fria sjalarna, men maste ocksa erkanna att efter ett ars resande kanner jag mig lite onyttig och rastlos. utan en funktion att fylla.

Jag sov inget den natten, klockan 8 pa kvallen den 2 augusti gick flyget och 13 timmar senare (men skumt nog aven 8 timmar tidigare) anlande jag 2 pa dagen den andra augusti, och fortfarande satt jag med vinglaset halvfullt och antonys vackra stamma i horlurarna nar frukosten serverades. Jag sag staden under oss dar vi flog och stappen runt om. I hogtalaren sa piloten att han pa landets beordran fick lov att saga at oss att vi maste ha pass, biljetter och de ifyllda formularen redo pa en gang nar vi kom ut, annars kunde vi fa en boter och fick da inte lamna platsen foran botern var btalad. och efter att jag vid intradet i tullen gav mina alla tio fingeravtryck, blev fotograferad samt svarade pa fragor om varfor jag flangde omkring ivarlden sa har och var jag fick pengar ifran bestamde jag mig for att min usa vistelse ska bli ett mission.
For de enda folkslaget jag har forfdommar emot ar amerikande och de enda landet jag kan forakta ar just usa och jag ska nu sla hal pa myten (eller halla vatten pa min kvarn?) om hur det verkligen star till.

resultatet av uppdrag, san francicsos baksida, ska framforas, just precis har.

och hade det varit en joint hade det antagligen ocksa handlat om den unika vaxtligheten.

och jag som ar en av de slarvigaste manniksorna som finns. min vaska ar full av gamla strumpor och ett appelskrutt fran forra veckan, en tandborste i botten bland massor av papperslappar med slarvigt skrivna banknummer, noteringar och reklamblad. Inte konstigt att hunden kande nagon skumm doft fran mig dar pa flygplatsen och borjade sniffa runt mig. "can you please open your bag?" sa mannen i svart arbetarkostym och jag kannde hur det nervost borjade hetta i mina kinder. kanske ligger det nagot gamalt knark fran langt tillbaka i ett horn eller nagot annat som inte bor finnas. har jag nagot som kanske klassas som vapen? "search, search" sa mannen bestamt till hunden, samtidigt som han drog ut all min skit over golvet.

I australien och nya zealand far man inte ta med sig nagon vaxtlighet over huvudtaget. inget atbart alls, och inget fran naturen sa som en stenbit eller havssnacka. ur min jackficka som lag i vaskan drog han upp en plastpase med ett par gammla vindruvor. Han tog upp pasen och tittade pa mig. "jaha, och vad ska det har betyda?"
tre poliser stog runt om mig pa grund av nagra ynka vindruvor, en vecka gammla i en plastpase, som om mitt mal var att med dom forstora nya zealands unika vaxtlighet, och egna kretslopp. tva ganger blev jag genomsokt innan jag fick ga igen efter han han holl upp pasen med sur min framfor mig samtidigt som han sa" och dom har tar jag hand om. gor inte om det igen"