Day 5.

Abancay, Peru.
population, 55100.
about 900 kilometers driven.

I am sitting in an internet cafe and its raining outside. Almost everything is closed and I am the only one in the store. On the street outside is everything alive. People are all over, among fire, big rocks and trees, that is spred out in the middle of the road so no one can pass. It remainds me of the raclaim the street I once was a part of, even if the people involved here is anyone between three and eighty years old.

Two days in a village with only a few hundred people in, a mecanic visit and I was once again ready to leave. I had the short cold shower I these days are pretty used to , and jumped on my motorbike.

The last three hours of drive I realiced a straik was going on, and as well as here the road miles long is full of glass splinters and sabotage. It is hard for me to understand what kind of straike it acuallt is but an agrassiv tone is definitly there and the passing trucks had all smasht windows of rocks throun at the them. the petrolstation denyed to sell me petrol.

Its been on for eleven days now. how much longer it will be on for, can no one tell, but I knew that I didnt want to wait. so from advice of people involved, I took my helmet and glasses of and rolled up my sleeves so they could see my pale skin. And from the rocks and shouts, thy are leving the poor gringa alone.

In Guevaras footsteps.

Day 1.

Ica, Peru, Southamerica.
Population, 220 000.
about 80 kilometers driven.

I left Pisco and the place thats been my home for the last five weeks. Sometimes I think leving is the best part of travelling, and even if I had a last look around at the place that felt more
like home then anything els, a feeling inside me was screming its time to leave, and it was with a smile of my face I jumpt on the motorbike.

Matt that helpt the most tied my bag around the back and put the helmet on my head. I knew he thought I was stupid when he shaked hes head and gave me dejected smile. I said, I will be fine.

a tingeling feeling in my stomac was constant. just a movement with my hand and i had the power to control the wind in my face, and my clothes vibration. Around was gigantic sand hills and desert as far as i could see. I was giggeling and once again the feeling of happyness was hitting me.

i reached ica just before the darkness fell. the trafic was busy and I drove around for almost an hour to find a place to stay and park my bike. I sat down for a while and had an orange, when my first meeting with a cop appears.

He was old and had a seriouse look and asked three times about my bike, where i got it from, and where I was going. I pretended not to understand his questions. I repeated what he said, answered yes and smiled. To avoid showing an unexisting driver licens. instead I took up my small map and made him show me where we were, and how I possible could find a hostal and told him that I really liked the music his speakers that was connected to his jacket were playing. I dont think I fooled him, but I think he gave up when I in the end shaked his hand that thanked so much for all his help in my worst spanish.

The note I keep in my poket.
What is the fine, and can I pay it now,
is to be used another time.

en dag med de hemlosa.

De har saker att visa som man inte kan lasa om i Lonley planet boken, eller fa en broschyr om pa turist byran, de vet platser som inte ens star nedskrivna pa kartan, men framfor allt har de historier att beratta man bara kan lasa om i bocker. jag hangde en dag med Rick, fragvis och pratglad som ett barn, utbildad doktor och fyra barnsfar. Jag hangde med Rick och de ovriga uteliggarna.

Han drog med mig runt pa gatan. Beskrev ett konststalle med stora ord och gestikulerande kroppsprak. "du kommer att alska det" sa han ivrigt. Jag hade aldrig sett mannen forut men han hade borjat prata med mig om olika typer av cigarrer, da han fragat om en tandare, och ville nu prangt visa mig runt. jag som inte hade mycket battre for mig hade inget emot att folja med den rost som bar pa en sprallig lycka och ett fnissande efter sina egna skamt. Han hade iochmed mina oljefargsflackar som prydde mina slitna byxor anat ett konstintresse och visade nu detta stalle dar man kunde skapa, mala, dreja, och skulptera gratis.

Tva storre rum med kanske femton personer som satt med symaskin och tickning framfor sig nar jag kom in. det var syslojd och manga lagade sina egna trasiga klader. alla tittade upp i ett leende pa mig och Rick var ivrig att presentera mig for alla. " this is maja, she is from sweden" sa han gang pa gang samtidigt som historien om hur vi traffades standigt forandrades. Jag hade svart att avgora om det berodde pa att han inte riktigt kom ihag trots att det var en halvtimme tidigare eller om han bara ville roa sig sjalv lite. " Det var maya som kom fram till mig och sa, snalla snalla, visa mig runt, jag ar har alldeles ensam och vet ingenting" sa han till mannen som jobbade pa stallet och jag nickade lite flinande och sa att precis sa var det. Mannen sa att jag alltid var valkommen att komma dit och skapa av deras material hur mycket jag ville. Ibland sa Rick att jag var hans dotter.

Darefter gick vi pa middag. Rick sa att det var femstjarnig mat, den basta i stan och gratis. inte illa tankte jag som kannt hur pengarna sinat emellan fingrarna sen jag kom hit. kon var sakert en femti meter lang, men innan vi stallde oss langst bak sa rick till mig: du ar en manniska som tittar dolk i ogonen, och nu vill jag att inann vi staller oss i kon ga fran borjan till slutet vid sida av den och du ska titta alla dessa manniskor i ogona och varje gang jag kanner till nagon av dem ska jag presentera er. Manga av ogonen jag tittade in i var trotta, vissa paverkade, men oftast bara valdigt trotta, psykiskt och fysiskt. endel undvek mina ogon, men de flesta motte min blick. Till allra storsta del var dar man, bara ett fatal kvinnor, och storre delen var aven svarta manniskor. alla var hemlosa. Rick presenterade mig for kanske fem personer, innan vi stallde oss langst bak i kon. Rick fortsatte: "det ar inte alls bara missbrukare, vi lever i ett kapitalistiskt samhalle, da slutar det sa har. alla har en egen histora, och det behover inte alls handla om drog eller mentala problem" Rick vande sig om till mannen bakom som ocksa var en aldre vit man med skagg. " ar du hemlos?" fragade rick. mannen svarade att det var han, och utan en sekunds tyssnad fortsatte Rick " varfor da? beratta DIN histora for tjejen har" mannen verkade varken besvarad eller speciellt villig till Ricks patryckande fragor utan sa bara " jag har varit rik och jag har varit fattig i mitt liv, so what, big deal, nu sa brann mitt hus utt for nagot ar sedan och utan forsakring far jag ingen hjalp" hans blick tittade bestamt, men inte pa oss utan vand ifran oss ut i luften eller pa nogonting annat jag inte kunde se vad. "du ser, du ser" sa rick till mig samtidigt som han gick pa nasta kille, en ung mork kille i dreads som artigt tog i hand och log emot mig. "har du gatt i collage?" fragade Rick, och denna man var mer villig att beratta sin histora. och efter att han borjade att korrekt gissa min nationalitet som norr europe gav honom ett extra poang och han berattade gladerligen om hur han jobbat med att kopa och salja delar ut foretag. nu da ekonomin den senaste tiden varit sa dalig hade foretaget gatt till botten och han hade inte fatt nagra statliga pengar och hade da de senaste fyra manaderna sovit pa gatan. mestadels holl han till i chainatown sa han, det var lugnare dar, och ingen hade under de alla manaderna besvarat honom alls.

kon var till storsta del lugn men emellanat kunde man hora nagon skrika till varandra.och brevid oss stod en ung punkare som var valdigt berusad och gav oss arga blickar konstant och sa at oss vid flertal tillfallen att inte prata skit och domma manniskor. mannen med nerbrant hus kallade honom moppsiga lilla piraten, antagligen for att han var alldeles for full for att kunna gora motstand eller skada honom over huvudtaget.

Det var en stor kyrkolokal vi kom in i efter att ha statt i kon ungefar en halvtimme. jag tittade pa min bricka jag fatt och mindes Ricks ord om en femstjarnig maltid. pa min bricka lag en skopa potatis mos, en blank plastig korv, nagra bonor och en brodbit. Jag och Rick gjorde ett byte och jag fick hans bonor mot min korv. till det drack vi bryggkaffe.Det finns tre fyra stallen runt om som serverar frukost, lunch och middag. detta stalle ar halvt stott av staten och halvt religiost bundet och far darifran aven kyrkliga pengar. annars ar det ofta fran andra hjalporganisationer pengarna kommer ifran. "de som har gul troja far betalt for att vara har, men alla de andra ar volontararbetare, men jag tackar alltid alla" sa Rick samtidigt som han gick fram till en kille i gul troja och sa, "tackar tackar sa heeemskt mycket for att du ar har i dag", "tack for att DU ar har" svarade killen tillbaka.

brevid oss till bordet satt men man som var en av Richard. hans hander skakade konstant och han kunde inte lyfta upp sitt glas till en borjan och Rick hjalpte till och lyfta glaset mot hans mun. "nar jag inte hade nagonstans att bo hjalpte Richard mig, han ar min basta van. jag tycker sa himmla mycket om dig" om och om oste han snalla ord over mannen som gang pa gang tackade lite generat.

Vissa i lokalen holl konversationer, emellanat var det nagon som skrek hetsigt, men de flesta satt tyssta och at. Jag stack ut ratt regalt. Inte nog med att jag var betydligt mycket yngre an de andra, och en vit tjej, utan ocksa med grona ogon som formodligen tydligt visar att jag inte ar har ifran och med en blick som man latt kan ana inte manga ganger tvingats sova pa gatan. Vissa av de jag sag kande jag igen. De som var som slitnast och som stack ut som mest. eller folk som ofta fragat mig om pengar. Men da var de i "mina trakter". Nu var jag i deras. I slummen. Dar man istallet sticker ut om man inte ar en uteliggare.

Efter maltiden fragade Rick och Richard om jag ville folja med och dricka ol. min forsta tanke var, jag undrar vilken typ av bar de har manniskorna gar till, men jag log at min sjalv och min dumdristighet nar vi skramlade ihop mynten i byxfickorna for att sedan ga in pa billigaste supermarketen och kopa tre ol av starkaste sort i papperspasar, "den har platsen ar bra" sa Rick och vi stallde oss i ett horn dar Richard kunde spana ut for att se till att ingen polis kunde se oss. Richard hade en snall och arlig blick. och da jag fragade om hans levene svarade han lugnt och forklarade tydligt. Han hade varit heroinmissbrukare i manga ar men hade nu varit ren i fyra. Han hade fatt statlig hjalp pa egen initsiativ och nu jobbade han for att bli av medsitt alkoholmissbruk. Jag tittade lite argt pa Rick och fragade varfor han foreslog att vi skulle ta en ol om han visste att Richard holl pa att sluta, men Richard forsatte att forklara. "folk kommer alltd att fraga om jag vill ha en ol, och som det ar just nu maste jag dricka ettpar stycken om dagen, det kan vara farligt att sluta for fort" och samtidigt som han under tva minuter druckit upp sin 8 procentiga ol hade hans hander nest intill slutat skaka och han satte sig lugnt ner och och kunde roka sin cigarett.

Jag visste inte vart jag skulle sova den natten och iochmed att det ofta ar sa var jag inte bekymmrad. Dock kom bade Rick och Richard med massvis av forslag. Nagra hem for hemlosa som formodligen skulle ta in mig. En park som var minst farlig. Och dessutom hade Rick en trettio ar aldre italiensk flickvan som jag kunde bo hos. Rick berattade om hur hon som femtonaring hade dodat en tysk soldat, och hur hon kunde laga mat som engudinna. Han spelade upp en scen for oss om hur hon varje gang han kom dit fragade "vad vill du ha och ata" och han svarade " jag ar inte hungrig" men hur hon halvt blind som hon var trots svaret rotatde runt blandkastrullerna och fragade "vad vill du ha och ata" tills han gick med pa att lata henne laga nagonting. Jag sa att jag garna ville traffa hans 90 ariga flickvan men en annan gang. och att jag klarade att hitta mig en sov plats pa egen hand.

Efter olen skiljdes vi at. Rick fick lov att vara tillbaka pa det boende for hemlosa han haft de senaste natterna innan atta och Richard skulle till apoteket och fa ut morfin tabletter som doktorn skrivit ut till honom samma dag. Jag skulle till en musik konsert jag blivit bjuden till. sa vi sa hejda till varandra, den spralliga doktorn, missbrukaren och den svenska backpackern. alla pa var sitt vis hemlosa.

San Franciscos baksida. En knullande stad.

Jag var pa fest igar. En fest i en stor lagenhet med kanske sju rum, kreativt inredda i varma farger och manga detaljer. Det fanns ett dansgolv med en liten scen, en bar dar man kunde stalla in sin dricka ett rum med oppet tak dar man kunde roka och overallt fanns soffor och sangar att vara i. Det hade kunat vara vilket fest som helst, men det var det inte. for overallt hade folk sex oppet.

Jag som ar pa mission San Franciscos baksida, fick ju lov att saga ja nar killen som jag bor hos fragade om jag ville folja med. Och jag satt innan avfard pa toaletten och bajsade samtidigt som jag i huvudet ovade bestamda men vanliga avvisnings fraser. Nar jag kom ut fran toaletten hade Aaron en tight rod dress, vita breda jatte hogklackade skor och ett kattansikte. Till mig gav han ett par silverbyxor och till det en palsvast.

Saklart jag hade fordommar. massvis. Att det antagligen var fula manniskor utan social kompitens, eller folk med skev sexbild av nagon anledning eller bara i allmanhet perversa, och den forsta timmen gick jag stel omkring, holl hart i mitt vinglas och pratade med aaron om vader och vind for att forsoka latsas som om jag inte var nervos fast det antagligen bara blev annu mer uppenbart.

Men efter ett tag slappte det och efter att folk hade gjort nagra ganska underhallande framtradanden pa scenen och efter nagra konversationer insag jag att det var vilka manniskor som helst. bara med ett vanligt intresse men i en ovanlig miljo att utfarda det pa.

En blond tjej stod pa dansgolvet med fraknar och glugg mellan tanderna i rosa underklader. Hon log och fragade om jag nagonsin dansat med en tjej och jag svarade att det hade jag gjort. Hon undrade sen om jag hade gillat att dansa med de tjejerna och jag svarade att det inte hade varit sa pjakigt. Sen tittade hon flinande upp i taket och sa att om man vill dansa med nagon brukar man fraga den personen om lov och jag hajjade vinken och sa att jag valdigt garna ville dansa med henne. Jag kande mig som en stel pinne, som en fisk pa torra land. samtidigt som hon rorde sig glaciost runt mig. jag klappade hennes bara kropp lite, men mina hander var alldeles svettiga.

Jag dansar sallan om ens over huvudtaget. och inte ofta med tjejer i bikini och det kandes som om hela lokalen tittade pa mina osakra blyga moves sa efter nagra minuter sa jag att nog maste ga och dricka lite mer vin. hon bara log och sa att det nog var en bra ide.

Ingen pa festen domde. Vissa kom i par, nagon var transvestit, vissa gillade tjejer andra killar, vissa var snygga andra mindre snygga men ingen var mer eftertraktad an nagon annan. Sjalv stod jag hela kvallen i barrummet och pratade med folk, som om jag vore pa vilken fest som helst, och da jag berattade att det var forsta gangen jag var pa nagot sant har forstod alla och jag blev aldrig ens tillfragad om att pa nagot satt gora nagonting. Det var som om den sexuella barriar som alltid ligger mellan folk pa barer var som borta, och jag antar att det ar darfor folk valjer att ga dit. for faktum ar att jag blir mer trakasserad av att ga igenom san francsicos huvudtaga en mandag formiddag.

Klockan fyra pa natten var det dags att ga hem. Aaron lag med en tjock asiat han hade pratat med under kvallen sa jag satt i soffan vid entren och vantade, samtidigt som jag trott halvsov mot armstodet. efter ett tag vaknade jag upp av att en kille kom ut naken ur dorren mitt emot mig med ett gossedjur i handen och sa upprort: "what is wrong with this tiger, why is hi judging me?" och han holl upp djurets stirrande ogon framfor mig som jag visst kunde forsta att man kunde finna lite distraherande.

sen kom aaron tillbaka och tillsammans gick vi hem, han stapplande i sina hogklackat.

Uppdrag San Fransico. Forsta intrycket.

Den forsta meningen som nadde mig nar jag kom in till San Franciscos var, "wow, you are gorgeos! Do you want do smoke a joint?" en svart man med tatueringar och en enbent van stod lutade mot vaggen med ett stort leende och tittade pa mig. "no thank you" svarade jag artigt samtdigt som jag pustande bar min ryggsack for de backiga gatorna. En annan kvinna langs vagen skrek at mig "You go girl! you're soon there, and remember, its gonna be a hell lot easyer on your way down!" Jag var trott men hade efter den lite nedstamda fygresan andrat installning nar jag kom in till stan och trots att jag inte sovit pa 24 timmar bar jag min packning med relativt latta sted. Jag behovde internet och en adress till den kille som hade lovat mig en sovplats, och da jag aldrig ar den som skriverner eller har kartor hade jag ingen aning om vart jag skulle ta mig. en kille som varkade sta och hanga mest i allmanhet gav mig en tio minuters komik show innan han vagledde at ett hall och darefter tog en annan man med olburk i hand over. I slutet hamnade jag i nagot av slummen och mannen som ledde mig verkade kanna till de flesta, och antingen dunkade de varandra pa ryggen och slog knytnavarna mot varandra och skrek nagra glada ord, eller sa skreks det "fuck you your mother fucker" over gatan. Han tog mig till ett internet, men som anda var utan nytta da det var wireless och jag inte ager en laptop, och ville darefter ha fem dollar av mig. Han fick tva.

San francisco ar ingenting som varken Sydney, eller nya zeelands Auckland, da bada stallerna ar betydligt mer europeiska och diskreta. Visst ar folk mer frammat och oppna dar an i sverige, pratar i kassa kon fast man inte kanner varandra, och kommer automatiskt fram tll en om man ser forvirrad ut och undrar om de kan hjalpa till, pa ett helt genuint trevligt satt. Skillnaden ar att dar gor man det for att man vet att det ar sa man borde gora, i denna stad gor man det for att det bara faller en in, och ofta kanske med baktanken om att fa en peng for det eller fa dra hem tjejen ifraga. For pa nagot satt ar det lite mer u-lands beteende, folk ar mer odiskreta och inte radda for att stirra eller ge kommentarer.

Det forsta som slog mig var hur manga svarta manniskor det fanns. sakert halften av befolkningen. Andra hur manga uteliggare och missbrukare. I slummomraden dealar folk oppet och baglaydies har for mig nu fatt ett ansikte da manga drar kundvagnar eller till och med stora slap fulla med skrap och kassar, manga har fler saknade kroppsdelar an vad jag tidigare sett i andra stader. dessutom ar de ofta inte radda over att saga vad de vill ha de tiggande pengarna till, flera ganger har jag fatt fragan, "have you got five dollars, i gotta buy some crack".

Men stamningen som ligger over staden ar god, och langs gatorna spelar folk schack, lyssnar pa musik, och pratar, om det saval ar om hurvida Gud alskar en, andra livsideer, mi\usik eller vadret. det ar en bekymmerselos anda. och i ovrigt ar San francisco en rattsa vacker stad. Till skillnad fran syndney byggnaderna aldre, och inte for att jag ar nagot vetande om arkitektur eller sa men i mina ogon ocksa vackrare. Da de backiga omgivningarna gor att det runt om ar hus uppbyggda som i vallar och ger pa ngot satt en trygg och mysig stammning. Dessutom ar det overallt mycket gatukonst i olika former, klotter men i hogklass.

I lonley planets resebok lyder forsta raden som foljer: "san francisco is a mad city, inhabited for the most part by perfectly insane people" och visst ar det kanske ocksa forsta intrycket man far. for just nu sitter en man i rullstol som ar mer som ett helt hem brevid mig, med tio uppradade lador fyllda med prylar bakom som ett slap, ett helt skrivbord han tejpat langs fram i andan, och allt vad han behover runt om i sma burkar ocksa fastklistrade. Han ar skaggig och smutsig och tandlos, men skarattar och pratar med de flesta. och folk svarar trevligt tillbaka forutom emellanat da nagon skriker at honom, och han skriker tillbaka.

men galna manniskor eller inte, vem ar jag att svara pa den fragan, efter tre dagar i stan ligger den hur som helst pa min plus sida.

mission usa.

Jag har nu rest i ett ar. det innebar att resa har blivit en typ av vardag. det ar inget nytt att se nya saker.

Jag satt pa planet till san francicsco efter en manad i nya zeeland och funderade. Jag tittade ut genom fonstret som i princip hela 13 timmars resan var helt kolsvart i och med att vi reste med morkret, och drack gratis flygplans vin, och lyssnade pa tv skarmens musik utbud som jag hade framfor mig. mestadels blev det antony and the johnsons.

Nya Zeeland var fantasriskt vackert. Ett mycket bra land, lugnt, stillsamt och rogivande, antagligen precis vad jag behovde efter min nagot hektiska tid i sydney. Och samtidigt som jag nu kande mig peppade att ta mig till usa, kande jag smtidigt ingen pirrig kansla, ingen nervositet eller spanning. Jag kande mig peppad pa sa satt att jag sett fram emot de backiga stadsgatorna och de ompratade fria sjalarna, men maste ocksa erkanna att efter ett ars resande kanner jag mig lite onyttig och rastlos. utan en funktion att fylla.

Jag sov inget den natten, klockan 8 pa kvallen den 2 augusti gick flyget och 13 timmar senare (men skumt nog aven 8 timmar tidigare) anlande jag 2 pa dagen den andra augusti, och fortfarande satt jag med vinglaset halvfullt och antonys vackra stamma i horlurarna nar frukosten serverades. Jag sag staden under oss dar vi flog och stappen runt om. I hogtalaren sa piloten att han pa landets beordran fick lov att saga at oss att vi maste ha pass, biljetter och de ifyllda formularen redo pa en gang nar vi kom ut, annars kunde vi fa en boter och fick da inte lamna platsen foran botern var btalad. och efter att jag vid intradet i tullen gav mina alla tio fingeravtryck, blev fotograferad samt svarade pa fragor om varfor jag flangde omkring ivarlden sa har och var jag fick pengar ifran bestamde jag mig for att min usa vistelse ska bli ett mission.
For de enda folkslaget jag har forfdommar emot ar amerikande och de enda landet jag kan forakta ar just usa och jag ska nu sla hal pa myten (eller halla vatten pa min kvarn?) om hur det verkligen star till.

resultatet av uppdrag, san francicsos baksida, ska framforas, just precis har.

och hade det varit en joint hade det antagligen ocksa handlat om den unika vaxtligheten.

och jag som ar en av de slarvigaste manniksorna som finns. min vaska ar full av gamla strumpor och ett appelskrutt fran forra veckan, en tandborste i botten bland massor av papperslappar med slarvigt skrivna banknummer, noteringar och reklamblad. Inte konstigt att hunden kande nagon skumm doft fran mig dar pa flygplatsen och borjade sniffa runt mig. "can you please open your bag?" sa mannen i svart arbetarkostym och jag kannde hur det nervost borjade hetta i mina kinder. kanske ligger det nagot gamalt knark fran langt tillbaka i ett horn eller nagot annat som inte bor finnas. har jag nagot som kanske klassas som vapen? "search, search" sa mannen bestamt till hunden, samtidigt som han drog ut all min skit over golvet.

I australien och nya zealand far man inte ta med sig nagon vaxtlighet over huvudtaget. inget atbart alls, och inget fran naturen sa som en stenbit eller havssnacka. ur min jackficka som lag i vaskan drog han upp en plastpase med ett par gammla vindruvor. Han tog upp pasen och tittade pa mig. "jaha, och vad ska det har betyda?"
tre poliser stog runt om mig pa grund av nagra ynka vindruvor, en vecka gammla i en plastpase, som om mitt mal var att med dom forstora nya zealands unika vaxtlighet, och egna kretslopp. tva ganger blev jag genomsokt innan jag fick ga igen efter han han holl upp pasen med sur min framfor mig samtidigt som han sa" och dom har tar jag hand om. gor inte om det igen"

nya zealand ar ett annat land.

och sa sa jag hejda till alla. efter tva manaders "jag drar snart" kopte jag tillslut biljetten och sov en sista natt med bally, drack en sista ol pa caf'e broadway och strosade en sista gang pa de gator jag numera kan utan och innan.

jag kande mig inte ledsen, efter att jag kopte biljetten foll stenen och jag skrev ett brev pa svenska till den blonda italieska\australiensiska killen jag gillar, med sluttexten, ofta ar de korta motena de basta. och sa lamnade jag sydney med ater en bunt personer jag vet att jag formodligen aldrig mera kommer traffa.

jag har feber och ar sjuk. pa planet huttrade jag kallt samtidigt som jag at min torra vegetariska flygplansmacka. och i auckland faller regnet ner och manniskorna gar pa gatorna utan paraply som om de aldrig sett annat vader.

klockan ar tio pa kvallen och leta boende nu kanns sadar.

nagot av en karleks forklaring

tittar pa sally nar hon jobbar. tittar pa sally och dricker en soy latte i langt glas i hog beatles musik. sally ar den finaste manniskan i mitt liv just nu. trots att mamma lotta och mamma mick sa, maja ta hand om sally nu nar hon kommer till australien, kan vi nog bada skriva under pa att hon manga ganger tar valdigt mycket hand om mig.
jag sover ofta hos sally. vi sover sked. ofta sa klamrar jag mig runt henne och grisar in mitt ansikte i hennes rygg och ibland vander vi oss och jag tar tag i hennes arm och trycker den runt mig. pa morgonen da hon gar upp fore mig ar hon tysst som en mus for att inte vacka mig. hon packar ihop de grejer jag behover i en hog, lagger nycklarna pa toppen av den och viskar, ha en bra dag, jag ringer dig senare. och ar det jag som gar upp innan ar det sally som trott och kisande tittar upp ur sangen och sager, det kan bli regn, ta nagot vindtatt, ta min jacka. medans jag lydigt tar pa mig jackan.

klockan ar sex pa kvallen nu och det har blivit morkt. resturangen ar ganska tom men alla brinnande ljus, musik, och personal gor den levande. sjalv jobbar jag numera pa en resturang i manly som ligger precis vid en strand med surfare och gront vatten. for att komma dit far man lov att ta fargan i utsikt over hela sydney som framfor allt tidig morgon och natt ar en valdigt vacker stad. om tva veckor aker jag har ifran. det ar mycket jag kommer sakna men framfor allt sa undrar jag, vem fan ska jag klamra mig runt om natterna, och beratta alla pinsamma anekdoter och naggande karlekshistorier for? vem ska saga at mig att kopa nya bekvama skor och vem ska lana ut rena trosor om mornarna?

god damn it sally, kom med, kom med for fan.

gynekolog undersokning down under.

i usa ar sjukvarden dyr, till usa ska jag harnest. darfor tankte jag anvanda mig av min inte allt for valutnyttjade framforhallning, och jag tankte att en halsokontroll kunde vara pa din plats. och sa aven ett gynekologbesok. jag stod framfor disken pa sjukan i sydneycentral och fick i brist pa ordforad av ord sasom gynekolog och gynekologundersokning istallet lite generat gora den dar, "have a look down there" grejen inkluderat en liten forsiktid pekning nerat. ibland ar det bra att spela lite pa att man faktiskt bara ar en turist, da far man allt forklarat lite tydligare, och man kan alltid skylla pa spraket eller att man inte vet hur den har kulturen fungerar. Hur som helst, tva foljdfragor kom, 1.har du ett sjukkort, 2.vill du ha en manlig eller kvinnlig doktor. normala fragor, men med ett nagot mer underligt resulterande. Sa har ar det sa hon till mig och lutade sig fram over disken. ar det en kvinnlig du vill ha kan fa ett besok idag for 90 dollar, men du kan ocksa komma till baka pa monadg, fa ett besok med dr quing, som ocksa ar en kvinna for ett pris av 30 dollar, en manlig skulle pa sondag kosta 40, eller om du vill gora det i dag for 50. glomm inte att ta med ditt sjukvardskort, men glommer du det pa fredag ar priset anda det samma.

att ga till gynekologen i australien ar en hel vetenskap och jag fick skriva ner en lapp med pilar huller om buller i ett helt virrvarr for att i slutet klartklagga att vill man se om allt star ratt till for ett hyfsat pris ar det en kvinnlig doktor man ska traffa tisdagar med ett sjukhuskort.

genialt australien. genialt.

och sa oppnar man mejlen, och langtar hem en smula.

mamma.

min mamma kan fa en tidningsartikel om sig sjalv, bara for att hon ar sa bra.

hade detta varit en kontaktannons hade jag ringt direkt.

jag ska alltid ha malafarg pa laren.

min chef berattar ibland i forbifarten om hur has exfru blev valdtagen av fem man. han gor det i ett forsok till gott syfte och fa mig att vara forsiktig, men samtdigt som han sager att hon nu ar heroimissbrukare och prostituerad tanker jag mest, stackars tjej.

mina fotter ar fula och jag har bestamt mig for att aldrig mer ha for sma skor. jag har slangt tva par och gar nu i stora stovlar i mocha som sally kopt at mig pa loppis for en dollar.
och jag har farg overallt, i alla farger, till och med upp pa laren har jag malafarg. och jag serverar hamburgare och stekar med grona naglar och en eftersmak av terpentin.

igar natt hade jag en mardrom om en mordare som skulle morda mig. och for nagra veckor sedan var det en heltatuerad man som ville doda mig. han fick psykbryt, hade samma dag kommit ut fran fangelset och fem stora man fick dra honom fran krogen samtidigt som ha slog vilt omkrig sig, i vilja om att fa in ett slag pa mig. tjejen med den lilla olmagen, tunna armara och gula klanningen.

livet ar oforutsagbart men jag ska aldrig do med anger.
och just nu ar jag lyckligare an pa valdigt lange.
och aldrig mer ska jag ha for sma skor
och alltid ska jag ha farg pa laren.

Newtown.

visst ar detta delen dar cefeerna har kuddar, soffor och oppna fonster. Dar folk staller ut sin konst pa gatorna och dar det ar mer vanligt att se tva personer av samma kon halla hand an viseversa och dar en otatuerad arm ar mer ovanlig an vanlig.
och det ar mysigt har. Jag gillar Newtown. Men jag ser ocksa den andra sidan platsen erbjuser, den delen jag sallan beror men som jag ar fullt medveten om finns.
For morgonkvisst, formiddag eller kvall, oavsatt tidpunkt ser man dessa ogon med nagot for ofokuserad blick, lite for stora pupiller och roda ogonvior, och jag ser att detta inte bara ar personr som festade natten innan, utan personer som faktiskt at sin frukost. Och vid sidan av sitter allt for manga nerbojda huvuden och bedgande hander, eller stampande fotter som om och om fragar "har du en dollar till bussen". man kan latt se vart den bussen tar honom. langt langt bort, men samtidigt inte en meter. Trots det lagger jag oftast en dollar i den knotiga smala handen.

Newtown ar inget farligt stalle. Sydney ar inget farligt stalle. Nattpromenader gillar jag. Och nar man bott har ett tag borjar man kanna igen dom. veta vart de haller hus och hur som beter sig. och presic som manniskor i allmanhet, gillar man vissa och andra mindre.

Nar jag jobbade pa Taste i newtown slangdes ofta mat efter stangning. det och lika sa brod jag snott bakom bageriet har jag vid ett flertaltillfallen gett till de personer som pa nagot satt blivit en del av min vardag. och ata maste ju alla.

Jag har tva favoriter. om man nu far saga sa.
Den ena ar men man med langa dreads och skagg. Han ligger oftast raklang ner, ibland sitter han mattligt stabilt mot vaggen. De forsta gangerna jag sag honom overvagde jag att ringa en ambulans. Han har alltid draggel i skagget och ogonen stirrar rakt tomt uframfor sig. oftast ser han nast intill dod ut. men jag insag efter ett tag han ar ok. att det ar sa han ser ut. vilket de ovriga i omradet aven vet och passerar darfor ocksa bara forbi, utan att stirra men kanske med en snabb nickning for att inte kanna kanslan av att ignorera. forsta gangen jag skulle lamna brod var jag betsamd om att han skulle fa och jag hittade honom i ett av det horn han brukar halla hus.
Jag satte mig pa huk brevid den man som varken ber eller tigger, bara livlost ligger och jag kande helt plotsligt, hur ska jag gora det har?
-Jag har fatt nagra mackor av jobbet jag jobbar pa, jag undrar om du vill ha?
mannen gav for forsta gangen en reaktion, kroppen fortfarande still men hans blick motte min.
-vad ar det for mackor undrade han, och jag kunde pussta ut, han var vid fullt medvetande. jag forklarade att det var smorgasar som slangdes i slutet av dagen, gjorda samma dag med kyckling och mayosas. Mannen tittade ner i min pase och sa, har du ljust brod, jag gillar inte sa mycket morkt. och ater en pusst fran mitt hjarta kom. inte nog me att han var vid medvetande utan krasen ocksa. jag log inombords, samtigigt som han fick tva mackor, en mork och en ljus, och han sa att han kanske kunde hitta nagon annan som gillade morkt brod att de den andra till.

Min andra favorit ar en ung vit kvinna som alltid umgas med morka man. jag har vid tva tillfallen sett henne med blatiror. Hon ser alltid otroligt trott ut, trott och ledsen. hon sitter ofta utanfor tagstationen och fragar om vaxelpengar. Hon ar alltid valdigt artig. tackar oavsatt resutat. Jag ser henne lite overallt och vi borjar kanna igen varandra nu, och halsar. men samtidigt ar det som om hon skams, hon sager hej och tittar ner, och hon har till och med slutat fraga mig om pengar.

jag minns hur jag redan som barn tittade och funderade, da jag vid sida av mamma och pappa, pa stockholms gator gick forbi folk som lag i sovsackar eller skrek och gormade osammanhangande tillvarandra. jag fragade hur det kunde vara sa, varfor dom betedde sig sadar och varfor dom inte gick hem istallet for att ligga pa gatan. jag minns hur min pappa vid nagra tillfallen forsokte forklara, att de inte hade nagot hem. inte hade nagot jobb. och jag minns att jag da kande samma kansla som nu.

jag vet att jag inte kan radda varlden.
men jag vet samtidigt att jag aldrig vill forlora hoppet om att forsoka.

mitt nya intresse. kaffe.

och jag som alltid sagt, och aldrig sagt nagot annat, an kvantitet. det har gallt mycket, men i synnerhet kaffe. pulverkaffe, billigaste sort. och storsta mangd. starkt och mycket, sa har det alltid varit och elin har alltid tittat avskyvart pa min massiva korlsvarta kopp, samtidigt som hon pratat om latte i olika former, espressomaskiner och mocha med chokcladpulver i topp. jag har inte fattat nagonting. vada, kaffe? kaffe som kaffe, precis som ol ar ol. kommer ut detsamma. och nar vi reste och jag ville ha kaffe, vanligt javla bryggkaffe. men fick ett litet genomskinligt glas i minsta mangd. jag blev alltid besviken. ska jag behova bestalla tio styckna, betala skjortan, bara for att fa kanna lite koffein i hjartgropen, eller maste jag sjalv ga och kopa en sack kaffeboner att knapra pa?

jag kan fortfarande inte saga att jag tycker att det ar sjukt mycket godare. men forbannat mycket roligare. att gora kaffe ar mitt nya intresse. sa fort en kaffeorder kommer nerprintat pa bestallning ser jag till att raka sta bakom maskinen. att gora hjartan eller lov i skummet ar lite av trenden, men trots att jag forsoker blir det sallan hjartan. daremot kossor elgar och fantasidjur. jag spiller och drummlar endel, men forklara att spilld kaffe smakar lite battre och sa brukar jag forklara for kunderna vad jag lyckats astakomma i toppen av mjolkfluffet. ibland forstar dom, ibland inte riktigt. men dom dricker gladerligen kackerlackorna och ormsvansarna, och jag gor dom med noje.

och ater en chef med sympati som Charles Manson.

jag overvagde att beratta for chef 1. om hur chef 2. faktiskt vid ett flertal tillfallen forsokt kyssa mig den dagen da jag bestamde mig for att saga att jag skulle lamna stallet. jag overvagde men bestamde mig for att lata bli, utan sa bara att jag ogillade att arbeta med honom, att han ar en valdigt otrevlig manniska och att de flesta dar tycker det. chef 1 nickade och sa att han tackade for uppriktigheten.

idag var min i sista dag. allting gick latt, tiden gick fort, kaffet smakade gott.
men jag funderade samtidigt lite mera. vad hander nar det faktiskt kommer nagon som inte kan saga nej, eller som varkligen behover detta jobb? jag berattade for de kollegor jag jobbade med om laget, och vad en av anledningarna till att jag faktiskt slutade var.

May ar en liten tjej fran thailand. en liten valdigt sot tjej. tydligen har chef 2. aven varit pa henne med, sa vi gick bada upp och pratade med chef 1.

jag insag inte hur jobbigt det var for May, forst nar hon berattade om det sag jag hur hennes hander skakade och hennes ogon fylldes av tarar, da hon beskrev hur han alltid stog for nara och emellanat smekte hennes har, med en nervos och knagglig thai engelska. hon sa, jag kan jobba hart, jag kan gora det ni ber mig att gora, men, men jag vill inte att han gor sa emot mig. chef 1, nickade, sa att han skulle se till att hon hadanefter inte skulle behova jobba ensam med honom, och att han skulle prata med honom for sa dar fick han inte gora, isa fall manste han ju.. jaa.. sparka honom.

may gick ut rummet och jag stannade kvar.
vi smapratade lite till och sen fragade chef 1. mig om jag trodde att chef 2, was bad for his buisness. jag kande mig matt inombords, for jag insag att detta var den avgorande fragan. Har har en skramd flicka tarogd suttit framfor dig och beskrivit sin radsla, och nu undrar du om jag tror att han ar "bad for your buisness" ? men jag holl kaft. jag holl kaft och jag svarade: ja, det tror jag. kunderna verkar inte heller gilla honom.

sen gick jag dar ifran, min sista dag pa Taste.
Taste.
Taste like ackelpeckel.

...

har om dagen sov jag over hos en tjej.
vi sov inslingrande i varandras armar, kropp mot kropp.
det var en konstig kansla jag inte upplevt forut.
men hon var valdigt valdigt vacker.

trisst

igar sag jag en man som sag suspekt ut pa mitt hostel. han var stor och mork och hade en pase med diverse prylar i som sag ut som en soppase. jag hade aldrig sett honom forut men tittade pa honom och log. som jag brukar gora at folk. sjalv stod jag i tvatt rummet och tog min tvatt ur maskinen. trettio sekunder senare gick han in i mitt rum, och snudde min planbok. jag hade fatt min forsta efterlangtade lon samma dag. han tog den, han tog den och mitt korkort, mitt visakort och bankomatkort (som iof bada ar tomma) och alla mina papper med telefonnummer fran diverse och han tog den planboken som Tara hade gett till mig i hejda present.

han visste att de var mina saker. jag lamnade rummet for trettio sekunder och han skyndade sig in och tog det han kunde hitta, de nastan tva tusen kronor som den flickan som log at honom hade jobbat ihop. .

trisst tankte jag. himmla trisst. jag satte mig ner och kande mig ledsen. men inte for att jag forlorat pengar, jag kan alltid jobba ihop nya, utan for att han inte brydde sig om mig.

jag hade aldrig tagit hans grejer.

jobb

idag sa min chef nagot roligt. han sa, maya, hade du tankt att plocka ris korn for ris korn i salladen, och han bojde sig fram och forsokte pilla upp ett riskorn med den tong jag laggt fram istallet for sked. det ar det enda skamtet han nagonsin dragit och vanligtvis hor jag honom mest saga, sopa golvet, ta ut de dar ladorna eller ta hand om de dar kunderna genast. han sager tack efterat, men han menar det aldrig. han ar inte tacksam. han gillar mest att sta med handerna i kors och beordra, det tycker han ar skitkul. har om dagen kysste han mig brutalt i soprummet. jag tyckte inte att det var en jatte trevlig upplevelse och sa at honom att han nog fick gora det dar min sin flickvan han har istallet. och nu beordrar han igen med det dar tacket han inte menar. men jag tar det. jag har hellre en chef som gillar att vara otrevlig an nagon som hanglar upp en mot vaggen... vanta, jag maste tanka.. jo, jo, sa ar det. mycket hellre faktiskt.

jag har gatt fran tre manaders frivillig arbetsloshet till att helt plotsligt jobba sju dagar i veckan. mitt andra jobb ar en storre bar och resturang. dock har jag har med insett att jag aldrig i mitt liv mer ska jobba i resturangbranchen om jag inte vet att det ar for ett kortare mal. jag ska aldrig gora detta enbart med resultatet en betalt hyra och ett mattat barn. den dagen jag svettar dessa stressade svettdroppar fran min armhala och slickar dessa smutsiga rovar for saval arbetskolleger som kunder kan jag lika garna.. ja, gora nagot battre. och den dagen det ar jag som prangt vill hitta en syndabock till det odukade bord nummer 16 istallet for att sjalv bara duka upp det kan jag lika garna skjuta mig sjalv.

men har strolar solen och ikvall blir det fest.
ikvall saval som sa valdigt manga andra kvallar de senaste veckorna.

hapiness and freedom, det finns dar.

Har om dagen tittade jag pa oscarsgalan. jag tror det var forsta gangen jag sag en hel oscarsgala, och jag lag i soffan pa mitt hostel och kakade russina ur myslin i brist pa snacks och tittade pa de overlyckliga asiktena som gang pa gang fyllde tv bilden. jag kande igen bread pitt och angelina jolie, for att de finns pa varenda tidningsframsida, samt kate winslet for att jag i min 14 ariga ungdom gick pa titanic tre ganger pa bio. resten av folket skulle jag aldrig i mitt liv kunna namna namnet pa. anda kande jag mycket for de tarar som rann fran kinderna.

Igar var jag pa dejt. i brist pa pengar hade jag fatt tre stora pasar gardagens brod av bageriet och salde nagra brodrullar och bullar till ett par boende pa hastelet sa jag skulle ha rad med taget ut till bondi beach. jag tycker inte langre att det ar nervost eller jobbigt att traffa manniskor jag inte kanner. och denna kille hade jag bara traffat en gang tidiager pa gatan. men nu da jag hoppade in i hans bil da han hamtade upp mig fran taget slog det mig som ett slag i huvudet, oj, vad snygg han var. Det visar sig att killen ar en framgangsrik skadespelare och alskar skadespeleriet over allt annat. han sa det flera ganger.. om du bara vill, sa kan du...

och en annan kvall for inte sa lange sedan sag jag dokumentaren "man on wire".
En man som gar pa lina och gar pa lina pa de mest farliga platser. dokumentaren gar ut pa hur de foljer honom i sitt planerande att ta sig pa linan mellan world trade center. ingenting ar lagligt, utan de smyger sig upp i ett av varldens mest bevakade platser och lyckas under dagars arbete fasta linan och sedan ta sig fram och tillbaka pa den otroligt hoga hojden atta ganger innan polisen kommer och tar honom. Om och om igen fragar alla honom, varfor, varfor gjorde du det? mannen bara skrattar och sager, "there is no why, when i see a beautiful place to put up my wire, i just can't resist"

och ar det inte nagot av det vackraste som finns, nar man brinner for nagot sa mycket att man bara inte kan lata bli, aven om allting talar emot. och kan en gammal galen fransman ga pa lina mellan twintower, sa ar nog det mesta mojligt.

och fragan ar bara,
var vill du satta upp din lina?

och inte kan man spela gitarr eller jonglera heller.

Ibland har man pengar och ibland har man det inte. det har jag insett och sa ar det bara. Jag har ocksa kommit till insikt om hur trakigt det ar med pengar. aven om jag har det forhallandevis latt med att ha sa jag klarar mig ar proceduren, planera, kartlagga och berakna bland det trakigaste jag vet och darfor bestamde jag mig sadar i halvlek att lagga ner det. Jag koper det jag vill kopa och gor det jag vill gora utan att trycka ja pa fragan om kontoutdrag. sen far det sla tillbaka nar det sla tillbaka vill.

Nu har jag dock kommit till den punkten da mitt austrliensiska konto ar blankt och mitt svenska kontokort inte fungerar. och jag tankte, ja, ska jag vara utan pengar sa ska jag och har omdagen kopte jag en braklunch for mina sista tolv dollar och har de senaste dagarna spenderat noll kronor.

Idag skulle jag borja jobba pa ett hostel for lite smapengar och gratis boende. Men nar jag kom tittade han beklagande pa mig och sa att hade varit ett brak natten innan och att han behovde nagon som var stor tjock och ful, da detta stallet var for stokigt for att offra ett telefonsamtal till en stackars moder i sverige. men han sa att jag hursomhelst kunde stanna gratis veckan ut och att han hade en van i resturangen langre bort pa gatan som sakert ger mig jobb och det ar bra for just nu har jag inte ens rad med att skriva ut en kopia av mitt cv.

fotnot till Lars (och alla ovriga med for den delen)
har numera mobil. 0424956280, ring mig sa kan du fa bjuda mig pa en ol. jag bor i Newtown.

ett klipp att se

jag var pa en kortfilmsfestival igar. satt pa graset av en stor park proppad med folk och sag en runt femton kortfilmer. vissa bra andra mindre bra, men stamningen var god himmlen klar, enbart fylld med gigantiska fladdermoss.

I slutet ringde min fader och min alskade lillasyster. Jag har inte pratat med Clara pa i princip hela tiden jag varit borta. Det kandes skont att hora henne och samtidigt lite lessamt. jag vet inte om du laser min blogg min fina lilla syster, jag vet inte om du hanger med i det jag pratar om, det enda jag vet ar att du vaxer hejdundrans och att jag inte ar dar och foljer upp. och jag saknar dig valdigt mycket.

Den sista kortfilmen som visades var vinnaren av new yorks kortfilms festival.
den fick mitt skinn rysa till ett flertal tillfallen.
hall tillgodo.
http://www.youtube.com/watch?v=ZrDxe9gK8Gk

sydney, taz och sallybally

javlaranamma, jag alskar min nya van Taz.
Taz bor i ett radhus med tre vaningar och tva vaxtfyllda uteplatser, tillsammans med tva andra killar. Jag skulle kunna skriva en hel bok om Taz, men jag later bli och sager bara att han ar underbar. Varje morgon har han statt i koket med sitt krulliga har och stora leende och stekt gronsaker, graddat pannkakor med majs och omelett. Tre rattersmiddag till frukost ar makta imponerande och far far away fran min vardagsvarld. Sjalv har jag aven upptackt sushi. minst tva ganger om dagen slinker de ner nagra rullar. forbannat gott.

Igar traffade jag Sallybally fran orsa. Hon var lite forvirrad med trasigt bankomatkort och utan pengar sa jag och Taz tog henne till en spelning utanfor stan ikladda happycloths.(taz har en grej for happypants, men igar gick vi hela linan ut) och sa badade vi naket nattbad i havet. Sally sov sen hemma hos taz pa en madrass pa golvet och jag tror vi lyckades muntra upp henne nagot.

Idag har varit en productiv dag. Borjade med att jag provjobbade pa ett cafe. Agaren var en bitch men ovriga anstallda trevliga och stallet mysigt. Darefter hangde jag med en konstnar fran canberra som gjorde glasmalningar som mot solen sag ut som glodande eld. Ett tv team passerade som spelade in musikvideon till australiens idolvinnare och jag fick vara med och dansade till musiken pa gatan tillsammans med en langharig spanjor.

Man kan helt klart saga att jag bytt upp mig fran mitt tidigare sydney-hang och det ar otroligt hur olika tva delar av samma stad kan vara. Dar jag nu befinner mig bestar gatorna av gamla cafeer med stora soffor och vaggmalningar, second hand, bok affarer och konst,och sjalv slar jag klubban i bordet och sager, jag gillar Sydney.

denna gang var det lite svarare att klicka pa publicera inlagg. detta ar en bekannelse.

det har ar emot allt jag nagonsin statt for. jag trodde aldig att jag skulle gora detta. min moral har sjunigt till botten. igar serverade jag pa porrklubb.

vanta. vanta.
innan ni kommer med invandningar och straka motargument, vilket jag ar inforstadd och beradd pa kommer att komma vill jag forklara mig. min handling var medveten.

nar jag forst kom till australien stod jag dar pa brisbanes flygplats. visst var jag glad och uppspelt, men aven nagot osaker och forvirrad. vad gor jag har pa andra sidan jorden alldeles ensam, vad ska det har vara bra for?
nu ar nastan sex manader senare, och aven om tiden har gatt fort kanns kanslan avlagsen. denna tid har varit en stor upplevelse och jag har utforskat delar av mig sjalv jag aldrig snuddat vid tidigare, vilket bara gjort mig starkare och starkare for varje dag. for alla situationer som numera uppkommer, aven de obekvama och jobbiga, finner jag mig sa latt i och kan klart och tydligt kartlagga och forsta. och i slutandan ofta till och med se en lardom fran.

Detta innebar att jag nu ar hungrigare pa livet an jag nagonsin varit. jag vill lara mig nya saker, se platser jag inte sett forut och forsta varfor varlden ser ut som den gor.

Kings cross ar sydenys party yta och igar anlande jag stallet efter nastan en vecka ute vid en av stadens beacher. nar jag gick langs gatan stod jag och tittade pa alla de klubbar och barer platsen erbjod, nyfiket men inte det minsta imponerat.
samtidigt kom en man fram och fragade om jag behovde jobb som servitris. jag insag vad typ av jobb det kunde tankas vara och fragade vilka klader man bar, man hade sina egna, och jag sa att jag kunde prova.

Detta ar en av manga likartade stallen langs denna gata. och en mer sorgligt plats far man leta efter. Klubben bestar av en liten tv uppe i hornet som konstant visar porr, ett dansgolv, saklart med den valkanda stangen, och en publikyta med uppradade stolar. Pa kvallen och natten kommer strippor och framtrader pa scenen. resten av tiden sitter de bara och tittar pa tvn.

Min uppgift var att fraga de inkomna vilken drink de ville ha, ge den till dem och ta betalt. Min lon var ej timbaserad utan dricksen var enda inkomst och darfor pointerade de ovriga anstallda, om och om igen, att man aldrig ska vanta eller ens fraga och dricks. man ska se till att ge tillbaka vaxelpengar i den form sa att en stor del ar mynt. ge tillbaka sedeln, saga: resten ar min dricks, och ga dar ifran.

Stallet har inget alkohol tillstand. men det vet inte gasterna om. de koper drinkar, rom och cola, sambuca sunrice, eller ol, drinkar som smakar starkt men som har noll procent alkoholhalt. och dessutom till ett pris av 15 dollar, som ar dubbelt mot vanliga priser. otroligt sniket, och grundlurade man (och faktiskt sa ocksa till en valdigt stor del kvinner, och till och med flera par) sitter dar i uppradade stolar, for uppslukade av strippan for att kanna att smaken av drinken ar nagot blaskigasre an vanligt.

anledningarna till att jag gjorde detta var dels for att jag inte nodvandigtvis behover pengarna, och for att jag just nu ar stark nog. jag kanner ingen som helst plikt att pa nagot satt gora nagon till lags eller lyckas.jag har inga problem med att saga upp mig efter en halvtimmes arbete. for inte gillar jag den har sortens branch, faktum ar att jag starkt ogillar den, vilket ocksa ar framsta anledningen till att jag gjorde det, och anledningen till att jag en gang skickade in en intresse anmalan till att gora lumpen.
jag vill bara veta hur det egentligen ar.

och precis allting var helt nytt for mig. jag har ingen tidigare erfarenhet av denna typ av tillstallningar. pa nagot satt. den forsta timmen stod jag mest gapandes och sag pa vad som pagick, totalt ointresserad av min arbetsuppgift och fullt upptagen av att ta in och bearbeta informatonen som nadde mina ogon. efter fyra timmar borjade natten ta in, och till en borjan helt orforstadd om varfor blev jag tillsagd att alltid halla i min serveringsbricka. men snart insag jag att det borjade komma in flera och flera tjejer med lite for korta kjolar, och som pratade med lite for tjocka gubbar, och gick in i ett lite for suspekt rum. sa jag tog och tackade for mig. sa att jag inte var sadar jatte intresserad av att servera torskar drinkar och att de nog fick leta efter en annan servitrice.

sen la jag mina 25 intjanade dollar i tiggarkvinnans bedgande hander och gick hem.

fran land till storstad

Resan fran nimbin till Sydney tog 17 timmar. visst var det snappet langre ner man hamnade pa kartan men anda slog det mig igen. ett gigantiskt land.
Forsta delen liftade jag, en man med hans dotter korde tio extra mil for att slappa av mig i byron bay, det var dottern som beordrade, kor henne hela vagen, pappan nickade och gjorde som dottern sa, jag tackade hjartligt.

Pa bussen fran byron bay traffade jag en hollandsk kille. vi drack vin i plastglas och sov lutandes mot varandras axlar. darefter har vi hangt tva dagar i sydney, och pa natten satt vi i skenet av opera huset, tittade ut over den upplysta bron och over den stora staden. han berattade om sitt sitt hollandska liv och jag om mitt svenska. darefter badade vi langs operahusets vatten med farjorna som korsade havet langre ut, en restutang mitt ute i vattnet forgyllde luften med vagt skratt. det var vackert.

igar sa vi hejda.
han akte vidare till melboure, jag ska utforska sydney mer.
detta ar ett av de moten som emellanat passerar i ens liv. tva dagar jag kommer att minnas, tva dagar jag uppskattade, ett hejda och vi bada visste att vi formodligen aldrig kommer att ses igen. och pa nagot satt sa gillar jag det.

man kan nastan se det i spegeln redan pa morgonen, en findag eller fuldag. Sa har har veckan varit.

Hur kan dagar vara sa fruktansvart olika? pa riktigt, man vaknar med en blank dag framfor sig och forutsattningarna ofta ganska likartade, men sen ibland sa kan det bara stupa eller sa kan det bara kastas ut rosor att hoppa emellan.
Nu ska jag beratta om min basta och samsta dag den senaste veckan.
Vi kan borja med min basta.
min basta var igar.

Dock vaknade jag lite nere, av nagon anledning, tankte, jaha men vad ska jag gora i dag da, jag gick omkring i nimbin och spanade och funderade och kom pa att nagon en gang sa att man kan lura sin kropp. om man ler och skrattar, aven om det inte ar ett akta skratt sa kanner kroppen igen denna reaktion och tanker, va? det har gor ju jag nar jag ar glad, ar jag glad? och sa blir man glad. Jag provade detta och borjade forst le och saga hej till folk som passerade. Detta var uppskattat och folk halsade glatt tillbaka. sen borjade jag skratta, vilket till en borjan kandes fruktansvart fanigt, till och med sa fanigt att jag borjade fnissa at mig sjalv och det slutade med att jag i ett stort fnissande gick omkring bland alla fargglada vaggar och jag gick in och kopte mig en gronsaks juce som faktiskt smakade fantastiskt bra trots att den bestod av rodbettor, morotter, celleri och gurka och hade sunkig massuppkastningsfarg.
jag kande mig heltplotsligt handlingskraftig och gick hem och gjorde det som jag sa lange tankt att jag borde gora. jag hallde ut all den skit jag burit omkring pa de senaste fem manaderna och slangde halften. och det basta av allt var att jag fann en mp3 spelare jag for ar sedan fick av alexander ekner och som simon laggt in en massa musik pa. jag hade helt glomt bort denna och har istallet anvant mig av min andra som jag har tjugo songer pa och som varit dar i all evighet och som jag kan rabbla utantill mitt i natten om du skulle vacka mig. hur som helst kunde jag dessutom, elektronik inkompitenta jag, latt som en platt koppla ihop mp3 spelare med sterio och dansade garnet till bloodhound gang.

mitt i storstadet/dansandet knackade det pa dorren och en japansk/australiensisk kille kom. jag bjod in honom och jag forsokte gora jingels kaffe (dock maste erkanna att det var en liten miss, men jingels kaffe ar inte nagot av det vanliga sa det kan jag ta) och han berattade om hur han liftat fran tasmania dar han i veckor bott uppe i traden for att i protest radda regnskogen fron att skovlas. han gav mig coksa en sten (samma sten som jag en gang fick av en gammal man fran irak jag pussade pa tunnelbanan nar jag var tre ar, som jag inte langre vet var jag har) och sen satt han i koket och spelade bob marley songer pa girarr samtidigt som jag stadade och berattade historier och gav mig adresser att aka till i tasmania.

pa eftermiddan kom jingels hem och lagade stor maltid till oss alla och sen akte vi pa fest nagra mil bort. en 34 ars fest i en stort hus och jag traffade den kvinna jag en gang slagit knytnaven i bordet for att jag inte tog telefonnummret av.
i bilen hem sov jag gott mot bilrutan.

min varsta dag var for nagra dagar sedan da vi var pa en abouriginal gathering ute i skogen.
jag har gjort en piercing i den dar lilla fliken som sticker ut langs ansitktet i mitten av orat, (10 poang till den som forstod den forklaringen) och en dag nar jag vaknade upp i taltet sa var halva mitt ansite en stor varfylld boll. hela natten dromde jag om hur jag skulle behova kapa av mig orat och jag fick lov att vacka Katja i bilen brevid i ett forsok att ta ut ringen men det gjorde for ont. Att vara omringade av hippies i ett tillfalle som detta ar skapligt intressant, jag har blivit helad, atit konstiga piller och orter, fatt punkter pa min fot masserad i en forsok att gora min ansikte lite mindre defekt och pa kvallen och natten gick jag omkriong och sov med ett bandage runt huvudet med skurna lokar och salt pressat mot mitt ora i en annan metod jingels prongt pastod var den basta.
morgonen efter kraktes jag i komposthinken.

nu mar jag dock fint och funderar pa vilken typ av dag detta kan tankas bli

och varje gang jag fragar Jingles om han behover nagot fran affaren svarar han "three buckets of world peace, please"

For alla som inte vet ska jag beratta att Nimbin ar en hippie by. det ar vad nimbin ar kant for och sin liberala installning till droger. Nimbin ar en gata och inte sa mycket mer an sa och runt tio tusen invanare med bandanas och langt har. Det kommer en hel del turister hit, endel for att kopa droger andra for att hanga pa rainbow cafe, titta pa plastmariana loven som hanger i varenda skylt fonster och kopa ett par fisherman pants. De flesta turister stannar over en dag for att det forutom det lilla som bjuds pa den enda gata, inte finns sa mycket mer att gora som turist. men ar man har lite langre far man se det som ligger bakom, forutom den uppbyggda turist yta.

och har om dagen hangde jag pa nimbins folkhogskola. dar jag bland annat var med pa forelasningar om parma kulture, (langsiktigt levene) dar en hel folkmassa skakade pa huvudet i beklagan om hur ungarna i sydney dricker coca cola till frukost.
Jag har ocksa varit pa "community garden" mote dar man diskuterar om hurvida man ska forsatta ga tillvaga med arbetet av den yta av plantering som finns. Vad man vill uppna med denna garden har en storre mening, faktiskt tilloch med for endel borjan till fred pa jorden. for om nimbin borjar kanske alla foljer exemplet, och om alla planterar sin egen mat och alla tillsammans forsorjer sig sjalva pa mindre yta, och om alla varje manad har en fullmoon party och ater tillsammans och saval gamla som unga jobbar i gardarna, kan vi i slutendan aven fa de storre konfliker att minska. pa motet var tio pers,och tre hundar, men slutade denna gang i hetsig argumentation om hur en av motesdeltagarna forsokte bestamma saker inom garden pa egen hand utan att ta det genom de kollektiva motena och timmen slutade med att alla gick utan att nagonting klubbades och utanfor fanns en stor yta forvaxt tradgard som ar nyckeln till fred pa jorden.

sjalv har jag hangt med grisarna pa folkhogsloan och ska i nagra dagar ge dom mat om mornarna. vilket blir min insats for fredsrorelsen.

annars vill jag beratta att jag igar lag i soffan och tittade pa film samtidigt som jag i ogonvran sag nagot rora sig over golvet. tva sekunder senare hade jag en spindel stor som min handflata pa brostet. jag har inget problem med spindlar i vanliga fall men min reaktion blev att skrikandes skaka pa mig, och sen gick jag och la mig utan att se klart pa filmen.
det du elin.

och sa vill jag ocksa saga

till min mamma och pappa att jag alskar er.
och tacka for att ni gjorde mig.
det gjorde ni bra.

men viktigare an sa.
grattis elin. du ar skitgammal nu.

presenter jag tidigare gett elin under aren:
* en mini haftapparat
* ett kort pa mig nar jag gick i sjuan (det var da vi blev kompisar)
* mackaroner som hette kompis
* en guiness rekortbok, tror jag bestamt dok upp ett ar?
* faktiskt aven en tarta som jag sjalv hade bakat men som under en hel skoldag forvarades i varat inte allt for valorganiserade skap, med andra ord en nagot mosad tarta, men endock en tarta.
* en banan jag skrivit elin pa med black
* manga ar har nog blivit presentlosa ar

och detta aret har inte varit ett mer framgangsrikt present ar da jag inte ens ringde da jag hangde mitt i skogen utan telefonkonekt. men daremot jobbar Jingels pa Nimbins radio och jag forsoker fa honom att ge mig en timme for att gora ett radio program om elin. programmet ska heta elin min bastaste van och jag ska prata om elins matvanor. hur hetsigt hon ater, hur hetsigt kort och ofta. och hur hon varje gang maste lagga sig ner pa mage pa en stol for att hon alltid blir alldeles for matt. jag ska beratta om elins favorit mat som ar sweetchili, lok brod (fast det egentligen heter vitloksbrod) pizza och mjolk. och sa ska jag beskriva hur elin brukar visa hur hon kanner sig med ett kroppssprak, da hon bojer sig frammat med hangande huvud och armar. det betyder att hon tycker nagot ar jobbigt. jag ska beratta att elin har ett favorit skamt som hon en gang sagt, och som kommer upp emellanat och sa ska jag beratta att hon tappar sina nycklar i genomsnitt en gang i veckan och att banken numera vagrar ge henne flera bakomatkort.

i slutet av timmen ska jag spela
http://au.youtube.com/watch?v=u57d4_b_YgI
och sa ska jag beskriva hur mycket jag saknar min vimsiga van.

ah elin.
hurvida nimbin radio vill ha dig eller inte vet jag ej
men hursom, grattis for fan

pepp pepp

jaha, da har man varit pa ett doof da.
Fyra dagar trance musik och jag kan fortfarande kanna vibrationerna i mitt huvud.

Mitt ute i skogen taltade vi, runt om fanns en liten sjo och hagar med asnor, getter och radjur. Tva scener och nagra matstand annars bara en jatte skog dekorerad med lysande neonsvampar stjarnor och fjarliar.

Ett doof gar mycket ut pa att dansa. och det gor man till gryningen, ofta till middag och kanske till kvallen darpa for att sova ett par timmar och starta igen. jag som ar tjejen som gar till hoger efter entredorren pa wasa stugan, eventuellt spanar men sallan nuddar dansgolvet travade mig forsiktigt runt pa scenernas stora grasplaner tills jag insag att ingen kunde bry sig mindre om hur jag rorde mig till musiken och att det anda skulle bli svart att dansa fulare an min skyhoga granne.

Pa festivalen fanns inga duschar och i sjon fick man inte bada och efter fyra dagars dansande var ingen speciellt frasch. toaletter fanns det inte heller speciellt manga, och de fatal som fanns bestod enbart av ett plank dar man tre och tre i rad satt och klammde gemensamt. det finns manga satt att umgas pa har i varlden.

Jingels som jag motte pa woodford traffade jag aven har och i slutet sa jag hej och farval till min kara van Tara (som forovrigt vann vardnadstvisten om Charles) och hoppade istallet in i bilen som gick till Nimbin. Pa vag ringde det i Jingels telefon och vi bytte riktning mot annan ort for en uppkommen femtiarsfest och kvallen slutade pa toppen av ett berg i en av de vackraste byggnader jag varit i med utsikt over en jattestrand och jag at mat och hangde med ovriga konstnarer och musiker av mer framgangsrik klass. vi sov i bilen och pa morgonkvisten darpa vankades en andra fodelsedag och allihopa badade nakna i havet och satt pa stranden och at tarta med handerna.

Nu ar jag i Nimbin och Jingels som har ett stort gammalt hus i mitten av orten sager att jag far stanna sa lange jag vill tillsammans med tva till japanskor som ocksa ar och halsar pa.
underbart underbart,

hepp hepp

ett nytt ar och nya mal, en eldstav och munspel rikare

och avslutnings semonin var inte samre.eld och konstiga dansande figurer, i slutet en stor brinnande vaderkvarn. bra musik. i samma vader satt jag nu under ett paraply tillsammans med den man jag spenderade de senaste dagarna med. Jingels, med italienska foraldrar men uppvuxen i autsralien har historier i ryggsacken jag ibland undarar ar helt och hallet akta men i slutandan anda har mindre betydelse.

Nyaret slutade med att jag vilade pa en kulle under musik av diverse. en fin somn men missade de tre tyssta minuter da hela festivalen slocknade, och det tolv slag som inledde mitt nya ar och jag vaknade av att folkmassan rorde sig dar ifran och jag insag att detta aret kommer bli som de flesta andra. lite halvdan och kanske inte fullt sa uppmarksamt, men skont och bakom kulisserna livfullt och handelserikt.

Nu anland till brisbane. staden jag borjade min resa ifran.
vart det bar av harnest har jag ingen aning om.