Newtown.

visst ar detta delen dar cefeerna har kuddar, soffor och oppna fonster. Dar folk staller ut sin konst pa gatorna och dar det ar mer vanligt att se tva personer av samma kon halla hand an viseversa och dar en otatuerad arm ar mer ovanlig an vanlig.
och det ar mysigt har. Jag gillar Newtown. Men jag ser ocksa den andra sidan platsen erbjuser, den delen jag sallan beror men som jag ar fullt medveten om finns.
For morgonkvisst, formiddag eller kvall, oavsatt tidpunkt ser man dessa ogon med nagot for ofokuserad blick, lite for stora pupiller och roda ogonvior, och jag ser att detta inte bara ar personr som festade natten innan, utan personer som faktiskt at sin frukost. Och vid sidan av sitter allt for manga nerbojda huvuden och bedgande hander, eller stampande fotter som om och om fragar "har du en dollar till bussen". man kan latt se vart den bussen tar honom. langt langt bort, men samtidigt inte en meter. Trots det lagger jag oftast en dollar i den knotiga smala handen.

Newtown ar inget farligt stalle. Sydney ar inget farligt stalle. Nattpromenader gillar jag. Och nar man bott har ett tag borjar man kanna igen dom. veta vart de haller hus och hur som beter sig. och presic som manniskor i allmanhet, gillar man vissa och andra mindre.

Nar jag jobbade pa Taste i newtown slangdes ofta mat efter stangning. det och lika sa brod jag snott bakom bageriet har jag vid ett flertaltillfallen gett till de personer som pa nagot satt blivit en del av min vardag. och ata maste ju alla.

Jag har tva favoriter. om man nu far saga sa.
Den ena ar men man med langa dreads och skagg. Han ligger oftast raklang ner, ibland sitter han mattligt stabilt mot vaggen. De forsta gangerna jag sag honom overvagde jag att ringa en ambulans. Han har alltid draggel i skagget och ogonen stirrar rakt tomt uframfor sig. oftast ser han nast intill dod ut. men jag insag efter ett tag han ar ok. att det ar sa han ser ut. vilket de ovriga i omradet aven vet och passerar darfor ocksa bara forbi, utan att stirra men kanske med en snabb nickning for att inte kanna kanslan av att ignorera. forsta gangen jag skulle lamna brod var jag betsamd om att han skulle fa och jag hittade honom i ett av det horn han brukar halla hus.
Jag satte mig pa huk brevid den man som varken ber eller tigger, bara livlost ligger och jag kande helt plotsligt, hur ska jag gora det har?
-Jag har fatt nagra mackor av jobbet jag jobbar pa, jag undrar om du vill ha?
mannen gav for forsta gangen en reaktion, kroppen fortfarande still men hans blick motte min.
-vad ar det for mackor undrade han, och jag kunde pussta ut, han var vid fullt medvetande. jag forklarade att det var smorgasar som slangdes i slutet av dagen, gjorda samma dag med kyckling och mayosas. Mannen tittade ner i min pase och sa, har du ljust brod, jag gillar inte sa mycket morkt. och ater en pusst fran mitt hjarta kom. inte nog me att han var vid medvetande utan krasen ocksa. jag log inombords, samtigigt som han fick tva mackor, en mork och en ljus, och han sa att han kanske kunde hitta nagon annan som gillade morkt brod att de den andra till.

Min andra favorit ar en ung vit kvinna som alltid umgas med morka man. jag har vid tva tillfallen sett henne med blatiror. Hon ser alltid otroligt trott ut, trott och ledsen. hon sitter ofta utanfor tagstationen och fragar om vaxelpengar. Hon ar alltid valdigt artig. tackar oavsatt resutat. Jag ser henne lite overallt och vi borjar kanna igen varandra nu, och halsar. men samtidigt ar det som om hon skams, hon sager hej och tittar ner, och hon har till och med slutat fraga mig om pengar.

jag minns hur jag redan som barn tittade och funderade, da jag vid sida av mamma och pappa, pa stockholms gator gick forbi folk som lag i sovsackar eller skrek och gormade osammanhangande tillvarandra. jag fragade hur det kunde vara sa, varfor dom betedde sig sadar och varfor dom inte gick hem istallet for att ligga pa gatan. jag minns hur min pappa vid nagra tillfallen forsokte forklara, att de inte hade nagot hem. inte hade nagot jobb. och jag minns att jag da kande samma kansla som nu.

jag vet att jag inte kan radda varlden.
men jag vet samtidigt att jag aldrig vill forlora hoppet om att forsoka.

mitt nya intresse. kaffe.

och jag som alltid sagt, och aldrig sagt nagot annat, an kvantitet. det har gallt mycket, men i synnerhet kaffe. pulverkaffe, billigaste sort. och storsta mangd. starkt och mycket, sa har det alltid varit och elin har alltid tittat avskyvart pa min massiva korlsvarta kopp, samtidigt som hon pratat om latte i olika former, espressomaskiner och mocha med chokcladpulver i topp. jag har inte fattat nagonting. vada, kaffe? kaffe som kaffe, precis som ol ar ol. kommer ut detsamma. och nar vi reste och jag ville ha kaffe, vanligt javla bryggkaffe. men fick ett litet genomskinligt glas i minsta mangd. jag blev alltid besviken. ska jag behova bestalla tio styckna, betala skjortan, bara for att fa kanna lite koffein i hjartgropen, eller maste jag sjalv ga och kopa en sack kaffeboner att knapra pa?

jag kan fortfarande inte saga att jag tycker att det ar sjukt mycket godare. men forbannat mycket roligare. att gora kaffe ar mitt nya intresse. sa fort en kaffeorder kommer nerprintat pa bestallning ser jag till att raka sta bakom maskinen. att gora hjartan eller lov i skummet ar lite av trenden, men trots att jag forsoker blir det sallan hjartan. daremot kossor elgar och fantasidjur. jag spiller och drummlar endel, men forklara att spilld kaffe smakar lite battre och sa brukar jag forklara for kunderna vad jag lyckats astakomma i toppen av mjolkfluffet. ibland forstar dom, ibland inte riktigt. men dom dricker gladerligen kackerlackorna och ormsvansarna, och jag gor dom med noje.

och ater en chef med sympati som Charles Manson.

jag overvagde att beratta for chef 1. om hur chef 2. faktiskt vid ett flertal tillfallen forsokt kyssa mig den dagen da jag bestamde mig for att saga att jag skulle lamna stallet. jag overvagde men bestamde mig for att lata bli, utan sa bara att jag ogillade att arbeta med honom, att han ar en valdigt otrevlig manniska och att de flesta dar tycker det. chef 1 nickade och sa att han tackade for uppriktigheten.

idag var min i sista dag. allting gick latt, tiden gick fort, kaffet smakade gott.
men jag funderade samtidigt lite mera. vad hander nar det faktiskt kommer nagon som inte kan saga nej, eller som varkligen behover detta jobb? jag berattade for de kollegor jag jobbade med om laget, och vad en av anledningarna till att jag faktiskt slutade var.

May ar en liten tjej fran thailand. en liten valdigt sot tjej. tydligen har chef 2. aven varit pa henne med, sa vi gick bada upp och pratade med chef 1.

jag insag inte hur jobbigt det var for May, forst nar hon berattade om det sag jag hur hennes hander skakade och hennes ogon fylldes av tarar, da hon beskrev hur han alltid stog for nara och emellanat smekte hennes har, med en nervos och knagglig thai engelska. hon sa, jag kan jobba hart, jag kan gora det ni ber mig att gora, men, men jag vill inte att han gor sa emot mig. chef 1, nickade, sa att han skulle se till att hon hadanefter inte skulle behova jobba ensam med honom, och att han skulle prata med honom for sa dar fick han inte gora, isa fall manste han ju.. jaa.. sparka honom.

may gick ut rummet och jag stannade kvar.
vi smapratade lite till och sen fragade chef 1. mig om jag trodde att chef 2, was bad for his buisness. jag kande mig matt inombords, for jag insag att detta var den avgorande fragan. Har har en skramd flicka tarogd suttit framfor dig och beskrivit sin radsla, och nu undrar du om jag tror att han ar "bad for your buisness" ? men jag holl kaft. jag holl kaft och jag svarade: ja, det tror jag. kunderna verkar inte heller gilla honom.

sen gick jag dar ifran, min sista dag pa Taste.
Taste.
Taste like ackelpeckel.