och hade det varit en joint hade det antagligen ocksa handlat om den unika vaxtligheten.

och jag som ar en av de slarvigaste manniksorna som finns. min vaska ar full av gamla strumpor och ett appelskrutt fran forra veckan, en tandborste i botten bland massor av papperslappar med slarvigt skrivna banknummer, noteringar och reklamblad. Inte konstigt att hunden kande nagon skumm doft fran mig dar pa flygplatsen och borjade sniffa runt mig. "can you please open your bag?" sa mannen i svart arbetarkostym och jag kannde hur det nervost borjade hetta i mina kinder. kanske ligger det nagot gamalt knark fran langt tillbaka i ett horn eller nagot annat som inte bor finnas. har jag nagot som kanske klassas som vapen? "search, search" sa mannen bestamt till hunden, samtidigt som han drog ut all min skit over golvet.

I australien och nya zealand far man inte ta med sig nagon vaxtlighet over huvudtaget. inget atbart alls, och inget fran naturen sa som en stenbit eller havssnacka. ur min jackficka som lag i vaskan drog han upp en plastpase med ett par gammla vindruvor. Han tog upp pasen och tittade pa mig. "jaha, och vad ska det har betyda?"
tre poliser stog runt om mig pa grund av nagra ynka vindruvor, en vecka gammla i en plastpase, som om mitt mal var att med dom forstora nya zealands unika vaxtlighet, och egna kretslopp. tva ganger blev jag genomsokt innan jag fick ga igen efter han han holl upp pasen med sur min framfor mig samtidigt som han sa" och dom har tar jag hand om. gor inte om det igen"

nya zealand ar ett annat land.

och sa sa jag hejda till alla. efter tva manaders "jag drar snart" kopte jag tillslut biljetten och sov en sista natt med bally, drack en sista ol pa caf'e broadway och strosade en sista gang pa de gator jag numera kan utan och innan.

jag kande mig inte ledsen, efter att jag kopte biljetten foll stenen och jag skrev ett brev pa svenska till den blonda italieska\australiensiska killen jag gillar, med sluttexten, ofta ar de korta motena de basta. och sa lamnade jag sydney med ater en bunt personer jag vet att jag formodligen aldrig mera kommer traffa.

jag har feber och ar sjuk. pa planet huttrade jag kallt samtidigt som jag at min torra vegetariska flygplansmacka. och i auckland faller regnet ner och manniskorna gar pa gatorna utan paraply som om de aldrig sett annat vader.

klockan ar tio pa kvallen och leta boende nu kanns sadar.